På tredje våningen i Konstmuseet Ateneum visas italiensk grafik samt verk av finländska kvinnliga skulptörer. De grafiska arbetena hör till Rolando och Siv Pieraccinis omfattande italienska donationssamling. I de kvinnliga finländska konstnärernas skulpturer kan man emellertid se impulser från den italienska skulpturkonsten.
De konstnärer som presenteras i de två salarnas miniutställning är bl.a. Afro, Eila Hiltunen, Alberto Magnelli, Marino Marini och Laila Pullinen. Utställningens verk ingår i Ateneums samlingar. För utställningshelheten svarar specialforskare Erkki Anttonen och amanuens Anu Utriainen.
Marino Marini (1901–1980) är 1900-talets internationellt mest kända italienska skulptör, men han var också en ansedd målare och grafiker. Marinis helhet i Pieraccinis samling är den största och värdefullaste med rentav 93 arbeten. De mest imponerande av Marinis arbeten är en serie som kom att bli hans sista, nämligen färggranna illustrationer till William Shakespeares dikter. Avdragen är veritabla mästerprov av tryckeriverkstaden Labyrinth i Florens: i en enda bild har man använt rentav 28 olika färgnyanser.
Marinis skulpturkonst har influerat också den finländska skulpturkonsten, bland annat Nina Ternos (1935–2003) och Eila Hiltunens (1922–2003) konst. Helena Pylkkänen (f. 1945) är intresserad av både äldre italiensk bildhuggarkonst och moderna skulptörer. Liksom Pylkkänen gick Essi Renvall (1911–1979) tillbaka till den äldre italienska skulpturkonstens tradition med början i renässansen. Renvalls och Pylkkänens inställning till förhållandet mellan modern och traditionell konst var speciellt utmärkande för tiden efter krigen. På motsvarande sätt fick den mindre kända Kaisa Saikkonen (1925–1981) redan i ett tidigt skede impulser från den italienska skulpturkonsten allt ifrån antikens tid till renässansen.
Alberto Magnelli (1888–1971) var en av de första italienska konstnärerna som övergick till abstrakt framställning. Flera av Magnellis kompositioner har starka färger, men i avdragen i portföljen I Collages di Magnelli (1969–1971) har han hållit sig till en nästan monokrom färgskala i brunt, grått, svart och vitt. I stället för granna färger har han här koncentrerat sig på att undersöka förhållandet mellan olika slags ytor och ytstrukturer.
Emilio Greco (1913–1995) och Giò Pomodoro (1930–2002) är liksom Marini framför allt kända som skulptörer. Den ena representerade föreställande och den andra abstrakt framställning. Trots detta var de intresserade av samma frågeställningar, vilket framkommer i både deras skulpturer och grafiska blad. Giò Pomodoro tilldelades år 2002 The International Sculpture Centers (ISC) ansedda pris, Lifetime Achievement in Contemporary Sculpture Award. I sina linjeetsningar har Emilio Greco strävat efter att få fram små skiftningar i motivet genom att använda sig av linjesystem i flera olika riktningar som tätnar och blir mörkare ju mörkare skuggpartierna är. Å andra sidan har stora områden av bildytan i allmänhet lämnats nästan bara, där endast figurernas huvuddrag byggs upp av skisserade konturer.
Laila Pullinen (1933–2015) grubblade över liknande frågor i sina egna skulpturer. Typiskt för många av dem är en viss dualism mellan de blanka och de patinerade, mera matta ytorna i hennes skulpturer. Samma tudelning finns också i hennes sätt att kombinera material i ett och samma verk.
Liksom Pomodoros arbeten är också Afros (1912–1976) färgakvatintavdrag gjorda i den berömda 2RC verkstadens tryckeri i Rom. De hör till den portfölj som blev hans sista (1975) omfattande tio grafikblad som baserar sig på Charles Baudelaires dikter Ondskans blommor (Les Fleurs du Mal). Afro förnyade sitt uttryckssätt på 1970-talet från en tidigare fri informalism mot att i högre grad använda sig av färgfält med fasta konturer.