Utställningstexter – Den moderna kvinnan

Den moderna kvinnan

10.2–27.3.2022

Utställningen Den moderna kvinnan öppnar nya perspektiv på 1900-talets modernism genom konst skapad av kvinnor. I Finland hade kvinnorna en central roll i att skildra det moderna livet. De utvecklade och experimenterade fördomsfritt med stilar, tekniker och uttryckssätt. Kvinnor studerade och arbetade utomlands och de hade långa karriärer som självständiga, professionella konstnärer. Vid sidan av konstnärskapet hade många av dem också andra roller, som lärare, hantverkare och kritiker.

Kvinnorna lät sig inte förminskas av någon – de förenades av en orubblig tro på sina egna förmågor. De finländska kvinnliga konstnärerna var välutbildade: i Finland har könet inte utgjort något hinder för att utöva konstnärsyrket och kvinnor sökte sig också till europeiska konstakademier och konstnärsateljéer för fortsatta studier. Konstnärsbanan var ändå inte bekymmersfri. Många av kvinnorna måste jämka mellan privatlivet och sina professionella målsättningar och bara ett fåtal gifte sig och skaffade familj. För många av kvinnorna var deras inbördes nätverk och vänskapsband livsviktiga och en förutsättning för konstnärskarriären.

De kvinnliga konstnärerna skärskådade både nuet och konsthistoriens kanon, också i fråga om det eviga motivet, den nakna kvinnokroppen. En tidsbild som på 1920-talet dök upp i verken var den så kallade nya kvinnan, en kvinna som själv bestämde över sin kropp och sitt liv och som rörde sig i samhället på egna villkor. Men blickarna vändes också inåt. Nästan alla de kvinnliga konstnärerna på denna utställning målade självporträtt där de iakttog sig själva både som representanter för sitt kön och som yrkesverksamma, oberoende konstnärer. Det personliga och det privata smälte ihop med det allmänna. Gemensamt för kvinnorna var att de sprängde gränser och hade förmåga att ta tag i fenomen i tiden, studera dem och använda dem som verktyg i sitt arbete.

Verken på utställningen kommer från Finlands Nationalgalleris samling, med undantag för några privatlån. Jag riktar ett varmt tack till Elga Sesemanns släktingar och Tuomo Seppo för samarbetet kring denna utställning.

En mindre version av utställningen Den moderna kvinnan har turnerat utomlands sedan 2017 som en del av Ateneums utställningsexport. Den kommer att visas på Åbo konstmuseum 10.6–28.8.2022.

Anu Utriainen, specialforskare, Konstmuseet Ateneum, kurator för utställningen Den moderna kvinnan

Laila Pullinen

1933 Terijoki | nuv. Ryssland – 2015 Helsingfors

Laila Pullinen spelade en viktig roll i att förnya skulpturkonstens bildspråk kring decennieskiftet 1950–1960. I hennes informalistiska, asymmetriska skulpturer förenas materialexperiment med abstrakt uttryck och antikens historier. Verken får sin intensitet av kontraster, spänningen mellan olika material och deras egenskaper. Pullinen var en förnyare i allt från att frigöra formen till att skapa nya skulpturtekniker; tillsammans med Outokumpu Oy utvecklade hon en speciell metod för sprängning av kopparplåtar. Hon innehade flera förtroendeuppdrag i branschen och fick professors titel 1995.

Ellen Thesleff

1869 Helsingfors – 1954 Helsingfors

Ellen Thesleff var en kosmopolit och självsäker förnyare av konsten som behärskade både måleri och konstgrafiska tekniker. Florens var hennes andra hem, men somrarna tillbringade hon i ateljévillan Casa Bianca i Ruovesi. Thesleff var en av de första finländska konstnärerna som gick från symbolismens mörka, begränsade palett mot en färgrik expressionism, också i sina träsnitt. Mot slutet av karriären blev hennes uttryck mera abstrakt och färgskalan dämpades. Viktiga teman genom hela hennes produktion var förutom färg, ljus och rörelse också naturen och skildringar av naturupplevelser.

Sigrid af Forselles

1860 Lammi – 1935 Florens, Italien

Sigrid af Forselles var en av Finlands första kvinnliga skulptörer. En stor del av sitt liv levde hon i Frankrike och Italien, eftersom hon som kvinna inte kunde studera och försörja sig som skulptör i Finland. Då hon var Auguste Rodins elev och assistent i Paris fick hon teckna efter levande modell, trots sitt kön. Till skillnad från andra kvinnliga skulptörer tog hon sig också an monumentalmotiv. af Forselles var intresserad av esoterism, hennes främsta verk är reliefserien Människoandens utveckling, varav en del finns i Finlands Nationalgalleris samling och de fyra övriga i Berghälls kyrka i Helsingfors.

Hilda Flodin

1877 Helsingfors – 1958 Helsingfors

Då Hilda Flodin inledde sina konststudier ansågs bildhuggeri vara en manlig konstgren, så kvinnor blev inte antagna till skulpturstudier i konstskolorna. Flodin var dock intresserad av skulptur, så efter studierna sökte hon sig som privatelev till Auguste Rodins ateljé. Det var ett okonventionellt och fritt skede i hennes liv och kan ses som exempel på ”den nya kvinnans” livsstil.

Flodins karriär som skulptör blev kort, men hon anses vara en av pionjärerna inom finländsk skulptur och konstgrafik. Hennes mest kända verk är täljstensfigurerna på försäkringsbolaget Pohjolas hus i Helsingfors.

Helene Schjerfbeck

1862 Helsingfors – 1946 Saltsjöbaden, Sverige

Helene Schjerfbecks betydelse för den finländska bildkonsten under modernismen är obestridlig. Schjerfbeck förnyade sitt uttryck flera gånger och då hon flyttade till Hyvinge 1902 förändrades hennes motiv och stil igen, nu i riktning mot en mera förenklad, stiliserad modernism. Hon följde med samtida konst i tidningar och böcker och var intresserad av kläder och mode. Det nya fenomenet, den självständiga, emanciperade ”nya kvinnan”, blev ett centralt tema. Speciellt betydelsefull är Schjerfbecks serie av självporträtt som omspänner hela hennes 70 år långa konstnärskarriär.

Sigrid Schauman

1877 Tjugujev, nuv. Ukraina – 1979 Helsingfors

Sigrid Schauman tillhör konstnärsgenerationen som trädde fram runt sekelskiftet 1900. Hon intresserade sig tidigt för att skildra färg och ljus. Schauman försörjde ensam sin dotter och verkade länge som konstkritiker vid sidan av konstnärskapet: hon skrev mer än 1500 texter och målade bara om somrarna. En ny period av färgmåleri inleddes 1949, då hon hade pensionerat sig från förvärvsarbetet och reste i Frankrike och Italien. Från denna period finns det en serie nakenmålningar. 1956 var hon med om att grunda konstnärsgruppen Prisma, vars medlemmar ivrade för den internationella modernismen och klara, starka färger.

Eila Hiltunen

1922 Sortavala, nuv. Ryssland – 2003 Helsingfors

Med Eila Hiltunens svetsade metallverk tog sig den modernistiska skulpturkonsten en ny inriktning. Sibeliusmonumentets (1967) skapare debuterade 1951 och hon blev snabbt känd för sina kubistiska skulpturer i marmor, trä och metall. Impulsen till att svetsa i metall fick hon under en studieresa i USA i slutet av 1950-talet. Vid sidan av verk i stål gjorde hon också miniatyrskulpturer som pryddes med smycken, stenar och glasbitar. Den överdådiga utsmyckningen av dessa fantasihuvuden är som en motpol till den strömlinjeformade modernismen, en allusion till något överdrivet och undanträngt.

Helmi Kuusi

1913 South Range, Michigan, USA – 2000 Helsingfors

Bildkonstnären Helmi Kuusi hör till den generation av kvinnliga grafiker som trädde fram på 1930-talet. Hon var målare, tecknare och framför allt en mästare på grafiska djuptryckstekniker. Hennes motiv är ofta mödrar och barn, interiörer, personporträtt och landskap. Kuusi var lotta under fortsättningskriget 1941–1944 och gjorde då tuschteckningar av krigshärjade landskap. Dem använde hon senare som utgångspunkt för sina grafiska verk. Kuusis serie från Viborg är unik i den finländska konsthistorien, ett vittnesmål om krigets fasor och förgörande kraft.

Gunvor Grönvik

1912 Åbo – 1955 Helsingfors

Gunvor Grönvik inledde sin konstnärsbana i Åbo på 1930-talet. Motiv för sina verk fann hon i den närmaste kretsen och i gatuvyer i hemstaden Helsingfors. Grönvik blev känd för expressionistiska målningar av det urbana landskap hon såg genom fönstret i sitt hem på Mannerheimvägen. Liksom för många av sina samtida var nätverken och vänskaperna mellan de kvinnliga konstnärerna ett viktigt stöd och en förutsättning för att hon skulle kunna arbeta professionellt som konstnär. Hon led dock av starka känslor av ensamhet och utanförskap och ändade sitt liv genom att dränka sig 1955.

Essi Renvall

1911 Uleåborg – 1979 Helsingfors

Modernismen och moderniseringen av samhället gjorde att också kvinnor kunde studera och arbeta med skulptur. Essi Renvall var den första framgångsrika kvinnliga skulptören som inledde sin karriär på 1940-talet. Hon gjorde psykologiskt exakta porträtt och byster av påverkare i kulturbranschen, författare och konstnärer. Renvall intresserade sig för patinering av brons och började tidigt bearbeta verkens yta med färger och dekormotiv. Ett stort beställningsverk var de 30 författarporträtt hon gjorde för förlaget WSOY. Hennes mest kända monumentalverk är Fredsstatyn (1968) i Södra hamnen i Helsingfors.

Elga Sesemann

1922 Viborg, nuv. Ryssland – 2007 Helsingfors

På 1940-talet målade Elga Sesemann porträtt, interiörer, melankoliska själslandskap och urbana efterkrigstida Helsingforsvyer med bred pensel och palettkniv. Med konstnärsmaken Seppo Näätänen byggde hon en ödemarksateljé i Ruovesi, där hon bodde 1950–1964. I hennes produktion tog sig den perioden uttryck i experiment av många slag, inspirerade av den omgivande naturen, av filosofi och litteratur. I hennes verk finns nästan alltid något föreställande element, men under åren i Ruovesi utvecklades stilen mot allt större abstraktion och fick surrealistiska drag.

Lea Ignatius

1913 Helsingfors – 1990 Lojo

Lea Ignatius hade länge arbetat som målare och illustratör då hon debuterade som grafiker 1972. Motiven för hennes färggrafik är ofta abstrakta, icke-föreställande kompositioner och naturstudier. Verken är gjorda i en färgteknik som utvecklades av Stanley W. Hayter och som förenar flera djupoch högtryckstekniker. Metoden bygger på viskositet – olika färger stöter bort varandra, så man kan göra avdrag med flera färger på samma plåt utan att de blandas. Senare övergick Ignatius till att skildra stilla landskap, ett motiv som hon fokuserade på under hela 1980-talet.

Laila Pullinen

1933 Terijoki | Zelenogorsk, nuv. Ryssland – 2015 Helsingfors

Laila Pullinen spelade en viktig roll i att förnya skulpturkonstens bildspråk kring decennieskiftet 1950–1960. I hennes informalistiska, asymmetriska skulpturer förenas materialexperiment med abstrakt uttryck och antikens historier. Verken får sin intensitet av kontraster, spänningen mellan olika material och deras egenskaper. Pullinen var en förnyare i allt från att frigöra formen till att skapa nya skulpturtekniker; tillsammans med Outokumpu Oy utvecklade hon en speciell metod för sprängning av kopparplåtar. Hon innehade flera förtroendeuppdrag i branschen och fick professors titel 1995.

Eila Hiltunen

1922 Sortavala, nuv. Ryssland – 2003 Helsingfors

Med Eila Hiltunens svetsade metallverk tog sig den modernistiska skulpturkonsten en ny inriktning. Sibeliusmonumentets (1967) skapare debuterade 1951 och hon blev snabbt känd för sina kubistiska skulpturer i marmor, trä och metall. Impulsen till att svetsa i metall fick hon under en studieresa i USA i slutet av 1950-talet. Vid sidan av verk i stål gjorde hon också miniatyrskulpturer som pryddes med smycken, stenar och glasbitar. Den överdådiga utsmyckningen av dessa fantasihuvuden är som en motpol till den strömlinjeformade modernismen, en allusion till något överdrivet och undanträngt.