Navigera på sidan:
Dialog
10.2–27.3.2022
Utställningen Dialog bygger på Elina Brotherus (f. 1972) och Hannele Rantalas (f. 1952) mångåriga vänskap och samarbete. Båda har en beaktansvärd karriär bakom sig, och år 2009 höll de tillsammans utställningen Correspondances – diskussioner kring konst 1999–2009 på Fotogalleri Hippolyte. Dialogen har fortsatt och utvidgats ytterligare, och kompletterar naturligt utställningen Den moderna kvinnans tematik. Centrala teman är bl.a. makt, fri vilja och att spränga gränser, men också vänskap, kollegialitet och betydelsen av mänsklig beröring.
Dialog fick sin början år 2018 då konstnärerna båda arbetade utomlands. De började bearbeta uppgifter som de gav till varandra och som anslöt sig till konstskapandets kärna, till att uppleva, se och strukturera världen. Elina Brotherus hänvisar i flera av sina uppgifter till 1960- och 1970-talets Fluxus-konstnärer och deras event-score-direktiv i gör-det-själv-anda, medan Hannele Rantalas betraktelsesätt bygger på hennes syn på fotografiets poetiska egenskaper.
Verkhelheterna har delvis skapats direkt utgående från uppgifterna. Elina Brotherus och Hannele antala har också gått tillbaka i tiden och i sina egna arbeten, och de har kombinerat redan existerande material i nya bilder och kontexter. Flera verk hänför sig till konstnärens identitet och roll samt till kvinnans ställning i en konstvärld som (fortfarande) domineras av män.
Den största helheten är en eloge till de tidiga kvinnliga fotograferna som har fått alltför lite uppmärksamhet. I utställningen ingår Emmi Fock, Nancy Pietinen, Hilja Raviniemi, Edith Södergran, Petra Tiirikkala och Kuvasiskot (”Fotosystrarna” Margit Ekman och Eila Marjala). Elina Brotherus och Hannele Rantala har valt bland deras bilder i olika arkiv och till dem gjort sina egna parallellkonstverk.
Utställningens kuratorer är Konstmuseet Ateneums chef, FD Marja Sakari och intendent Sointu Fritze.
Utställningen genomförs i samarbete med Finlands fotografiska museum.
Sal 3.6
Biografier om konstnärerna
Elina Brotherus
Elina Brotherus (f. 1972) har arbetat med fotografi och video i över tjugo år. Konstnären bor i både Finland och Frankrike, och hennes teman har ibland varit självbiografiska, ibland knutna till konsthistorien. Hon använder ofta sig själv som modell. Efter sina tidiga självporträtt koncentrerade sig Brotherus på människogestalten och landskap samt på förhållandet mellan konstnären och modellen. I serierna Annonciation (2009–2013) och Carpe Fucking Diem (2011–2015) återgick hon till självbiografiska bilder. I sina senaste performativa verk har hon sökt impulser från 1960–1970-talets Fluxus-konstnärer och konceptkonsten.
Elina Brotherus utställningskarriär inleddes i slutet av 1990-talet, och efter det har hennes produktion visats i stor omfattning såväl i hemlandet som internationellt. Brotherus verk finns representerade i 60 offentliga samlingar, och hon har publicerat 11 monografier. Bland de utmärkelser hon har erhållit är Carte Blanche PMU i Frankrike år 2017 det mest betydelsefulla, och i samband därmed höll hon som första finländska konstnär en utställning i Centre Pompidou i Paris.
Konsten följer livet. Som konststuderande på 1990-talet utgick jag från mina egna erfarenheter i mitt arbete. Jag avslutade både mina tidigare (vetenskapliga) studier och mitt första äktenskap. Denna plötsliga frihet blev synlig i min konst. Nästa steg var att jag flyttade utomlands och blev intresserad av målarkonstens uttrycksform och ikonografi. Jag använde alltjämt mig själv som modell, men var bildproducent, inte levnadstecknare. När jag närmade mig fyrtiostrecket smög självbiografin in genom bakdörren. Det var inte planerat, men jag hindrade det inte heller. Min strategi som konstnär är faktiskt att godkänna de bilder som för tillfället måste göras. Eftersom jag är barnlös är jag alltid yngst i min familj. Det tillåter lekfullhet och frihet som jag med stigande ålder uppskattar alltmer. Jag behöver inte representera några traditionella kvinnoroller. Jag kan visa långfingret åt det normaliserade.
Elina Brotherus, 2022
Hannele Rantala
1952 Jag föds i Helsingfors
1956 Min mor lär mig att klara mig själv på tågresorna. Jag har en senapsgul kappa och hatt samt röda fingervantar.
1963 Mamma steker plättar till frukost eftersom jag inte äter något annat.
1964 Jag ramlar med min cykel.
1969 Jag liftar hem från Nyslott. Chauffören försöker våldta mig. Jag pratar mig ur situationen.
1970 Jag promenerar en vinternatt på isen som ligger tunn på sjön.
1970 Jag tecknar en tiomarks sedel så noggrant, att man kunde lyfta upp den från pappret.
1971 Jag fascineras av integralkalkyl. Jag funderar på att kanske bli fysiker. Det blir jag inte.
1972 Jag fascineras av att uppträda. Jag funderar på att kanske bli skådespelare. Det blir jag inte.
1972 Jag träffar Vesa. Vesa spelar dragspel och vi gifter oss.
1977 Jag träffar Mikko och vi hoppar i säng.
1978 Jag träffar alla slags män.
19xx Mor planterar ekar runtom i landet.
1982 Jag fetmar.
1983 Jag flyttar till Moskva.
1985 Jag står ensam i snöslask i Habarovskij. Det är vår.
1986 Jag lär mig mycket om totalitarism.
1986 Jag lär mig mycket om rädsla.
1986 Jag lär mig mycket om svek och förräderi.
1987 Det glömmer jag aldrig. Jag vet hur hat föds.
1987 Jag magrar.
1987 Jag flyttar bort från Moskva.
1987 Natten mörknar och blir tät.
1987 Registreringsnumret på psykiaterns bil är BUM-2.
1988 Jag börjar från början.
1989 Jag märker att bitterheten ligger på lur.
19xx Jag lämnar det förflutna bakom mig.
19xx Jag skäms hela tiden.
1992 Jag flyttar till Paris. Jag samlar skräp på Paris gator och gör en serie konst av det.
1993 En ljusstråle träffar mig.
1994 Lång tystnad inleds.
1994 Jag undrar hur länge det man har i en enda resväska är nog.
1994 Jag läser Spinoza. Det tjänar inget till att sträva efter lycka, där finns en inneboende olycka.
1994 Far avlider på midsommaren.
1996 Jag flyttar till Bryssel.
1997 Pengarna tar slut.
1997 Jag hyr ut min bostad och bor än här än där.
1997 Jag kämpar mot min egen illvilja.
1996 Världen vidgas.
1996 Jag blir en bättre konstnär. Jag lär mig göra konstverk utan pengar.
1996 Penningbrist gör inte en konstnär bättre. Penningbrist skapar överlevare.
1996 Jag börjar igen från början.
19xx Endast det man har konkret nytta av är värdefullt. Det tror jag inte på.
19xx Framgång mäts i makt och pengar. Det tror jag inte på.
19xx Det viktigaste gagnar ingen.
19xx Jag lämnar det förflutna bakom mig.
19xx Jag tror på vänlighet.
19xx Jag håller mig i periferin. Jag blickar inte mot centrum, jag blickar utåt.
19xx I min tanke sker rentav en kopernikansk helomvändning. Jag kan tänka på saker tvärtom. Jorden snurrar runt solen.
19xx Jag läser Köpmannen i Venedig av Shakespeare.
2012 Jag håller på att förlora min syn. Ögonen opereras. Jag gör proteser av mina ögon, för säkerhets skull.
20xx Mitt hår grånar.
20xx Jag sopar en parkeringsplats i Stockholm.
20xx Jag sopar strandgatan vid Salakkalahti i Viborg.
20xx Jag sopar bron Williamsburg i New York.
20xx Jag går tillbaka till början.
20xx Jag packar upp min resväska.
2011 Mor avlider på julen.
2012 Jag börjar från början.
2013 Jag fetmar.
20xx Jag glömmer skammen.
20xx Jag packar min väska.
20xx Jag söker impedimenter.
2022 Jag tänker på framtiden.
Correspondances,
Fotogalleri Hippolyte, 2009
Hannele Rantalas 47 avresor och Elina Brotherus The Fundamental Loneliness (Genomgripande ensamhet) var nyckelverk på Fotogalleri Hippolytes utställning Correspondances år 2009. Konstnärerna beskrev då sin strävan så här:
Den gemensamma utställningen baserar sig på vår tio år långa vänskap och diskussioner kring konst. Vår tvåpersoners workshop har gett sig själv uppdrag såsom färglära, kroppen, landskap, konstpostkort, som båda har tolkat sitt eget sätt. Det första konstverksparet är från 1999 och hänför sig till en pappersnäsduk. Hannele bifogade en oanvänd näsduk med inbjudan till sin utställning Avresor. Elina använde näsduken i sitt verk The Fundamental Loneliness. Den här incidenten har senare börjat kännas allt mera betydelsefull.
Edith Södergran (1892–1923)
”Jag fotograferar för att det är roligt”, skrev den blivande poeten till sin skolkamrat Taimi. Södergran använde kameran i familjekretsen på Karelska näset och i Davos i Schweiz där hon vårdades för tuberkulos. Det finns 400 bevarade fotografier tagna av denna finlandssvenska poet som hörde till de centrala modernisterna inom nordisk litteratur.
Fotografen-poeten var vital intill otålighet: snabba iakttagelser ledde till snabba reaktioner. Södergran behärskade landskapsfotografins komposition och teknik, men hon sökte oftare nya sätt för att fånga ögonblicket. Några av hennes självporträtt gör betraktaren uppmärksam på hennes experimentlust.
När familjens ekonomiska situation försämrades till följd av den ryska revolutionen visade sig fotografin vara en inkomstkälla vid sidan av översättningsarbetet: ”Har här börjat kopiera vackra Raivolanegativ till försäljning, men det bär sig inte, befolkningen förstår inte skilja på fina fotografier och simpla vykort.” (Som en eld över askan, Helsingfors 1993).
Uppgift
Välj
bland de glömda kvinnliga fotografernas verk
och gör parallellverk till dem.
Elina & Hannele
The Artist on the Road to Tarascon, 2009
Konstnären på väg till Tarascon
Hannele Rantala
Konstnären på vägen till Tarascon är Hannele Rantala själv som i sitt verk har fotograferat sin vän Elina Brotherus skugga. Rantala och Brotherus vandrade 2009 längs samma väg från Arles till Tarascon som Vincent van Gogh förevigade i sin målning år 1888. I detta, senare försvunna verk vandrar konstnären med sina målarverktyg i solens hetta på en trädkantad väg. Den mest förbryllande detaljen är målningens enda skugga, en märkligt formad mörk gestalt som faller från konstnären på marken.
Hannele Rantala kombinerar sitt verk med en bild som Edith Södergran tog under sin tid på sanatoriet i Schweiz alplandskap av en slingrande väg och en ensam vandrare. Södergrans karriär överskuggades liksom van Goghs av sjukdom och av samtidens oförstående kritik, men var full av brinnande passion och tro på rätten att göra sina egna val. Ett citat av den moderna poesins pionjär kunde mycket väl beskriva också Rantalas långa och självständiga väg som har hjälpt henne att med intuitionen som ledstjärna vidga fotokonstens gränser: ”… låter jag min insikt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” (Edit Södergran, Septemberlyran, Inledande anmärkning, 1918).
Sal 3.5
Hilja Raviniemi (1915–1973)
”Var ska kvinnan stå i förhållande till kameran, framför eller bakom den?” blev Hilja Raviniemi tvungen att fråga när hon skrev om kvinnan och kameran år 1954. Största delen av 1900-talets fotokonstarenor utgjordes av olika kamerasällskaps verksamhet. ”Hili” steg in i denna traditionellt maskulina värld på 1940-talet och gjorde den snabbt till sin. Hon var den första kvinnliga ordföranden för Finska kamerasällskapens förbund och fick hederstiteln honEFIAP som endast fick innehas av 250 fotografer samtidigt internationellt.
Raviniemi var en balanserande aktör i den allt skarpare finska fotodebatten. Hon förstod såväl den gamla riktningens ”realister” som den nya generationens ”krångelmakare”, och hon fördömde samtidigt de olika lägrens försök att på ideologiska och tekniska grunder begränsa uttrycksmetoderna. Till Raviniemis mest kända verk hör de på sin tid mycket exceptionella röntgenfotograferade stillebenen. Hennes arbete som laboratorieassistent på Helsingfors universitets bildinstitution möjliggjorde långvariga experiment med röntgenteknik.
Uppgift
Välj
bland de glömda kvinnliga fotografernas verk
och gör parallellverk till dem.
Elina & Hannele
Innan viktiga saker, 2021
Hannele Rantala
Sopandet på Albertsgatan
1. Albertsgatan
Eriksgatans hörn / Morandi
Det här är början. Jag står vid huset på Eriksgatan och sedan i hallen i min fasters lägenhet. Framför mig en låg grön skål och ett stilleben som från en målning av Morandi. Det där om Morandi hittade jag faktiskt på senare. I skålen okända frukter, en hand räcker mig en. Troligen åt jag upp den eftersom jag blev kvar med en stor kärna. Det var en sten, som om den hade bildats av två hjärnhalvor. Ute på gatan såg man ännu spår av kriget, bombningarna. Även om jag inte förstod det då. Söderns frukt representerade en ny tid. Jag sparade kärnan i många år, såg på den och smekte den, tills den blev bara skräp.
2. Albertsgatan
Kalevagatans hörn / Šibbolet
En stor spricka i gatan. Troligen grävd, hur skulle den annars ha hamnat där. Det känns som om man inte kunde komma över den. Skräp och damm faller över kanten ned i det djupa schaktet. Borde man kunna säga ett lösenord felfritt för att komma till andra sidan, kanske ordet ”yksi” eller i riktigt misstänkta fall ”höyryjyrä”? Utlänningar kan inte uttala sådana ord. Finländare och bara finländare kan uttala orden felfritt och får fortsätta sin färd. Orden skiljer oss tydligt från andra, de andra får stanna kvar på schaktets andra sida och räcka fram sina passersedlar. Immigrantmassorna står där med sina kvastar och trasor för att städa upp efter oss när vi ger dem tillstånd.
3. Albertsgatan
Kalevagatans hörn / Ostron
I ett gathörn fanns en fin restaurang där man fick ostron redan innan man hade hört talas om sådana här. Senare, luspank i Paris, åt jag tiotals ostron på hösten eftersom de på den tiden nästan var det billigaste man kunde äta där. De små fine de claire’erna slank ner, den ena efter den andra. De smakade friskt hav. Jag hade flytt till Paris från tristess och bedrövelser, men penningbristen släpade efter mig som ett dystert moln. Fine de claire’ernas vackra gröna färg tröstade. Jag tänkte på de små ostronen som vid fullmåne steg upp från havet till stranden för att äta grönt gräs. Det var därifrån de fick sin gröna färg, berättade en grönögd.
4. Albertsgatan
Bulevardens hörn / Arv
Alla borde någon gång få känna kärlek. Min kärlek berättade en gång att hans syster hade ärvt en bostad mitt emot gamla operan. Systern hyrde ut den till en kines som höll bordell i bostaden. Hyran räckte knappt till för att täcka bostadens kostnader, men mannen betalade i varje fall i tid. Min käresta blev tvungen att tömma vindskammaren i huset på grund av en reparation. Där fanns två träkistor för brännvinstransport. Jag suktade efter den ena åt mig själv så att jag skulle ha ett minne av mannen. Han var ju gift med en annan kvinna, och en trettio år lång kärlek till mig ändrade inte på den saken. Lådornas öde var beseglat: soptippen.
5. Albertsgatan
Livet
I livet sker allting alltid i fel ordning och vid fel tidpunkt. I stunder då man kunde vara stark och skulle klara motgångar porlar livet i ledsnad och behagfullt doftande långsamma strömmar. Tills hjärtat plötsligt i nästa ögonblick ligger i trasor längs gatorna och man försöker tråckla ihop det igen bland allt avfall. Alldeles som om också livet på något sätt var en hel ’någon’. Läppstift, glasskärvor, näsdukar, champagnekorkar, korvbitar som råttorna ratat, opar handskar, trosor, masker. Någon rastar sin hund. Och just då, när allt har fallit på plats igen, förälskar man sig åter i fel person och läppstiften och handskarna och hela livet och hjärtat ligger i skärvor längs gatorna.
6. Albertsgatan
Bulevardens hörn / Ambassad
Under vinterkriget bombade Sovjetunionen först sönder fönstren på sin egen ambassad och sedan resten av huset i fortsättningskriget. En så vacker byggnad. Uppstädningen av ruinerna tog flera år. Några år efter kriget jämnade studenter byggnaden med marken och förde teglen till Otnäs att användas som byggnadsmaterial i teknologbyn. Resten sopades ihop och fördes till soptippen. Dammet lade sig på den tomma tomten. Sovjetunionens ambassad flyttade till Fabriksgatan där den nya, enorma byggnaden stod färdig 1952. Jag föddes samma år på granntomten, på Barnmorskeinstitutet. Senare revs Barnmorskeinstitutets gamla byggnader och Sovjetunionens ambassad bredde ut sig ytterligare. 45 år senare föll hela riket. Tidiga vårmorgnar sjunger koltrasten på den tomma tomten.
7. Albertsgatan
Nylandsgatan / Glömska
Jag bodde i tio år i ett hus på Nylandsgatan där väggen i trappan var sprucken efter en bomb som hade slagit ner mitt i kvarteret. I övrigt städades ruinerna till de raserade husen bort fortare än kvickt, och de väggar och fönster som hade splittrats av bomber reparerades för att det skulle vara lättare att glömma. Man skulle inte tala om det utan fortsätta som förut. Många år förflöt tills allt började från början igen. Men kriget glömdes aldrig helt: ruinerna sopades bara under mattan, och striden grävs fram vid behov, om och om igen, under högtidsstunder.
8. Albertsgatan
Broarna
Jag tänker på en stad i Balkan, en flod flyter igenom staden. Stadens viktiga broar bombades sönder för tjugo år sedan. Man drog ut på att restaurera dem för att folket inte skulle glömma kriget. Hämnden finslipar kaos. En man som hörde hemma just i den staden mördade senare sin fru i källaren till ett förortshus i Helsingfors genom att hugga henne i bitar med kniv och packa ner kroppen i en frysbox i källarskrubben. Också kvinnan hade sina rötter på annat håll, en städerska. Ingen förstod att sakna henne förrän det började samlas smuts i något hörn.
9. Albertsgatan
Nylandsgatan
På Nylandsgatan låg en 500-markssedel i snöslasket när jag kom tillbaka efter att ha fört en väns dödsannons till tidningen Helsingin Sanomats kontor på Ludvigsgatan. Den kan inte ha legat där och skräpat ännu när jag gick till kontoret, för då skulle jag nog ha sett den. Inga människor syntes någonstans. Nästan alla pengar hade gått till annonsen, men gatan hade ersatt förlusten. Inget mer. Jag förstod naturligtvis att sedeln hade tappats av någon medvandrare, men jag plockade upp den ändå eftersom den isande kalla gatan nu råkade ligga fullständigt öde och pengen höll på att täckas av snön.
10. Albertsgatan
Bulevardens hörn / Andrans livet
Det samlades alltmera damm. Efter gamla operan täppte ruinerna till hela gatan som efter ett bombnedslag. I högarna finns mycket som vi alla känner till men som man inte kan tala om. Spår efter förräderi och själviskhet. När man endast skyddar och förbättrar sitt eget liv sker det på någon annans bekostnad. Ett nästan oöverstigligt berg av damm och avfall. Det borde inte vara möjligt att flytta det framåt, men jag försöker ändå. Härifrån och vidare borde det redan vara lättare, ett större lass får inte längre plats. Men dammberget bara växer i storlek och vikt. Med följer Viborg, stadens bombningar som pappa flydde ifrån till portgången på Ilmarigatan i Papula. Också de bergen skyfflar jag framför mig.
11. Albertsgatan
Nylandsgatans hörn / Lotteriet
Arvet efter mamma, flera tiotals papplådor fulla med lottokuponger. Ännu när mamma höll på att tyna bort dikterade hon varje vecka en lottorad som jag förde till kiosken. Hon mindes varenda lottorad hon någonsin hade skrivit; tusentals nummerserier som i allmänhet var förknippade med kriget, barndomens flyktresor, hastiga uppbrott. En av de rader hon dikterade var alltid samma som hon hade lämnat in tjugo år tidigare när vi av en händelse hade träffats vid kiosken på hörnet. Själv mindes jag just ingenting av händelsen, kanske bara det att mamma hade haft bråttom, såsom alltid. Under sina sista år sov mamma med skorna på, beredd att åka, till vinsten, till allting.
12. Albertsgatan 12
Andra
Vi var ändå de där andra, de som kom någon annanstans ifrån, på något vis suspekta. Inte direkt främlingar ändå, men nästan. Utomstående. På Tivoli stod man ut med oss. Där och på scenerna i fina restauranger, mina fastrars strålande skönhet, akrobatkonsterna och danserna uppskattades, men när applåderna hade avtagit leddes de uppträdande bakvägen ut på gatan. När det gick riktigt illa för en av mina fastrar grävde hon fram sin minkpäls och släpade den slokande efter sig överallt. Om man frågade henne, kära faster, hur står det till, kunde hon svara att hur tycker du det ser ut, sträckte på ryggen och brast ut i ett strålande leende. Också det damm som fastnade i minkpälsen bär jag med mig.
13. Albertsgatan
Mullvadsläder
Mina föräldrar arbetade också med pälsar, och även jag fick lära mig att handskas med dem. Katten kom jämt in med mullvadar. Mamma lärde mig att flå pälsen av de små kropparna, garva dem och spika upp dem på ett torkbräde för att tänjas ut. Efter att de hade mjukats upp blev mullvadens sammetslena gråa päls en fin krage till min dockas dräkt. Senare togs jag med till pälshandlarnas lager i Järnhuset för att välja minkskinn. Mamma lärde mig att känna igen och välja de bästa skinnen. I fingerminnet finns pälsens mjuka känsla kvar, mothårskraften.
14. Albertsgatan 16
Silversked
Där till höger låg min pappas viborgsvän Allus guldsmedsaffär, Kultakellari. När det var inbrott i mina föräldrars hem och dopskeden jag hade fått av min gudmor stals, skaffade pappa en ny av Alvar. Allu graverade in mina födelsedata. Graveringen var så slarvigt gjord att om någon på basis av de krumelurerna skulle försöka utläsa min längd och vikt hade det blivit en ren gissning. Det silverdamm som graveringen medförde följer med det också. Kvar är endast en uppförsbacke. En kråka går över vägen på ett övergångsställe. Någonstans hörs svag musik. Alla ögonblick är närvarande just här, barndomen, varje förstörd och förnyad cell.
15. Albertsgatan
Rödbergsgatans hörn, Sandcirkel
Av allt levande känner jag den största samhörigheten med växter. I ett verk strör jag en tunn sandsträng kring växter som bryter fram i en springa i asfalten. Jag tänkte att det kunde vara en hedersbetygelse för växterna, deras skönhet och växtkraft. I verkligheten blev sandcirkeln visst en dödsdom för att människornas blickar drogs till ogräset. De gröna bladen revs loss och sopades bort så att asfalten kom bättre till sin rätt, i all sin svarta prakt. Ett gift fullbordade uppgiften för det fall att de inte annars förstod att förtvina. Samma gift tog också hand om humlorna. Avfall samlas i allt större mängder. När jag har kommit till vägs ände vet jag att det enorma damm- och ruinberget har förvandlats från börda till råvara.
16. Albertsgatan 10
Albertin Prässäämö
Mitt emot tvätteriet står en mörkgrön Peugeot parkerad. Från tvätteriets dörr gick man ner tre steg, till ett röd- och grårutigt kakelgolv. Där framför en stod disken och på den en kassaapparat, en stålpik där bokföringskvittona samlades, en askkopp för kunderna och framför disken en hög pall. Till höger fanns en enorm väsande ångpress mot vilken en man lutade sig och läste tidningen. Han var klädd i en vit arbetsrock och svarta träskor. Mannen var mycket vacker och såg vänlig ut när han lyfte blicken från tidningen. Pappa. Ofta döljer ett milt leende den största plågan. En dag klev han sedan upp på stegen för att byta ut en trasig lampa. Från örat rann en blodpöl ut på golvet.
Sal 3.4
Petra Tiirikkala (1894-1984)
Danskan Petra Aasmull gick igenom olika faser innan hon etablerade sig i Finland som fotograf Petra Tiirikkala. Aasmull inledde sin karriär som hovfotograf Karl Andersons elev i Oslo. Efter det arbetade hon i svenska och danska fotostudior och i början av 1910-talet också i Carl Kleins studio i Helsingfors. Efter att hon hade gift sig med Lauri Tiirikkala och bildat familj avbröts hennes fotokarriär. Då Petra Tiirikkala blev änka 1938 blev hon åter fotograf. Hon förnyade sin yrkeskunskap på fotokurser i Danmark och grundade en ateljé i sitt eget namn i Helsingfors.
I ateljén på Skarpskyttegatan i Helsingfors gjorde hon till en början försök med att färglägga bilder och följde det piktorialistiska idealet med mjukt fokus, men utvecklade senare sin stil i en modernare riktning. Mest särpräglade är hennes low key– eller high keynärbilder där den helt svarta eller vita bakgrunden framhäver den fotograferade gestalten.
Nancy Pietinen (1888–1967)
Nancy Pietinen var född i Viborg och var fotografsläkten Pietinens konstnärligt begåvade kraftgestalt som började fotografera redan som ung. ”Klanen Pietinen” – maken Aarne och sönerna Matti och Otso – grundade en fotoaffär som senare blev Finlands största, och i vars verksamhet prokuristen Nancy Pietinen också deltog. Från och med 1920-talet blev tyngdpunkten i hennes fotografiska verksamhet emellertid konstnärlig fotografering, och hon hade framgång både i tävlingar och på utställningar.
Pietinen studerade som Wäinö Aaltonens privatelev vilket gav hennes bilder influenser från bildkonsten. Hon hörde liksom också Emmi Fock till de få som gjorde nakenstudier. Som modell använde hon såväl sina växande söner som sina svärdöttrar. Precis som familjen Pietinens andra medlemmar behärskade Nancy fototeknik och ljussättning. Hennes största konkurrenter inom konstfotografin fanns faktiskt i hennes egen familj. Fotograf Hilja Raviniemi mindes att Otso Pietinen hade sagt: ”Mor är den bästa av oss alla.”
Uppgift
Välj
bland de glömda kvinnliga fotografernas verk
och gör parallellverk till dem.
Elina & Hannele
A Woman behind a Thin Fabric, 2021
Kvinna bakom tunt flor
Hannele Rantala
En av den västerländska historiens finaste och mest gåtfulla porträtt är renässansmästaren Tizians målning av kardinal Filippo Archinto från 1558. Det asketiska porträttet av honom med den transparenta gardinen fungerade här som Hannele Rantalas viktigaste bildkälla. Också Francis Bacon som står Rantala nära hänvisade i sin skriande tragiska serie konstverk från 1950- och 1960-talet till samma målning. Bacons vanskapta påvar är ensamma fångar av sin egen makt, existensens fasa personifierad. Skylandet ger näring åt fantasin och får oss att betrakta på ett annat sätt.
Många konstnärer har avporträtterat sig själva eller sina modeller dolda av ett dok, en gardin eller mask. Intrycket kan vara förföriskt, såsom i Nancy Pietinens nakenstudie från 1945. Det kan också vara ett sätt att skydda sig eller göra sig endast delvis synlig. Hannele Rantala avbildar sig själv till hälften skymd av ett florstunt tyg, med blicken riktad på betraktaren. Viktiga teman i hennes konst är gränslandet mellan närvaro och frånvaro, förhållandet mellan att utsätta sig själv och att ta avstånd. Verket som följer den klassiska halvfigurstraditionen faller tillbaka på den starka psykologiska laddningen i Tizians och Bacons målningar och väcker frågor om vad vi vill dölja och vad vi vill blotta.
Kuvasiskot
Margit Ekman (1919–2011) & Eila Marjala (1919–1983)
Margit Ekman och Eila Marjala ledde Studio Kuvasiskot som var en färgklick inom porträttfotografin i Finland. Kuvasiskot var föregångare inom färgfotografin som de gick in för på 1950-talet. Det tog en tid för publiken som hade vant sig vid svartvita bilder att ta till sig Kuvasiskots starka färgvärld. Studiofotografering ansågs allmänt vara ett förvärvsarbete, men på sina utställningar och i sina texter försvarade Kuvasiskot envist studioporträttfotografin som konstform. Den temperamentsfulla duon hade stark självkänsla och kom därför ofta i konflikt med fotovärldens trendskapare.
Otaliga finländare minns besök i Kuvasiskots studio. De två porträttkonstnärerna trivdes mycket bra bland societeten och förevigade också en mängd tungviktare inom både politik och kultur. I sin porträttfotografering fokuserade Kuvasiskot på att fånga den avbildades personlighet. Med Margit Ekmans ord: ”Den mur som vi människor skyddar oss själva bakom är ganska tunn. Som fotografer är det vår uppgift bara att borra ett hål i den muren.”
Sal 3.3
Emmi Fock (1898–1983)
Emmi Fock föddes i Tyskland men gjorde sin karriär i Åbo, Finland, och hörde till den finska mode- och porträttfotografins centrala modernister. Fock fick en ovanligt gedigen utbildning på området i början av 1900-talet: hon studerade måleri på Åbo Konstförenings ritskola under ledning av Victor Westerholm och fotografi på konstskolan i Köln. Hon förkovrade sig ytterligare genom arbete i Tyskland, Mariehamn och Stockholm.
År 1922 grundade Fock Atelier Irmelin som specialiserade sig på personporträtt av societeten i Åbo. Fock riktade också in sig på modefotografering och gjorde framför allt produkt- och modefoton för modehus och klädtillverkare i Åbo.
Hon fotograferade också finländska varietéartister, av vilka dansaren Mary Wallén hörde till hennes viktigaste modeller. Emmi Fock följde noga med de internationella strömningarna inom fotografin. I hennes modefoton fanns glamour och grafiska element, i de konstnärliga bilderna nakenhet och sensualitet. Hon uppmärksammades på fotoutställningar i Finland och utomlands på 1920- och 1930-talet.
Uppgift
Välj
bland de glömda kvinnliga fotografernas verk
och gör parallellverk till dem.
Elina & Hannele
Head with Closed Eyes / Head with Open Eyes, 2019
Huvud med slutna ögon / Huvud med öppna ögon
Elina Brotherus
Elina Brotherus verk Head with Closed Eyes / Head with Open Eyes skapades i december 2019 i Oman, där hon arbetade tillsammans med lokala kvinnliga konstnärer på inbjudan av The Wapping Project och British Council. Verket är fotograferat i en övergiven by, i en kulturell och social miljö där gränsen för kvinnornas rätt att tala och yttrandefrihet är helt annorlunda reglerad än i västvärlden.
Verkets titel är ett direkt lån från norrmannen Kurt Johannessen vars konst Elina Brotherus kom i kontakt med när hon gjorde ett beställningsverk till Nicolai Tangens konstsamling i Kristiansand i Norge. Brotherus har konstaterat att saker hela tiden sker på varandra och parallellt i hennes konst. Den uppfattning Emmi Focks nakenstudie från 1930-talet väckte om Andromeda, sägnernas prinsessa som hade kedjats fast vid en klippa, kombineras i verket med Johannessens performanser och Brotherus erfarenheter av de arabiska kvinnokonstnärernas verklighet.
Genital Panik (Freud’s Study), 2018
Genital panik (Freuds arbetsrum)
Elina Brotherus
Scenen är väntrummet på Sigmund Freuds mottagning i Wien som blivit museum. Elina Brotherus har en T-shirt på sig med en text som hänvisar till den feministiska avant-garde-pionjären, österrikiskan VALIE EXPORT (f. 1940), med vilken Brotherus också har samarbetat. VALIE EXPORT har undersökt psykoanalys, kvinnlig hysteri och maktstrukturer i sin konst, och till hennes mest kända performanser hör Aktionshose: Genitalpanik (1968). I denna performans besökte konstnären en pornografibiograf i München klädd i byxor med uppklippt gren och – enligt egen utsago – med ett vapen i handen.
Kvinnan, som av mannen hade gjorts till ett föremål, ville VALIE EXPORT lyfta fram som en självständig och skapande aktör, som modigt skulle uppleva och berätta sin egen historia. Elina Brotherus Genital Panik är också en eloge till Emmi Focks återgivning av den självmedvetna kvinnan som aldrig ber om ursäkt. Bilden som är tagen för närmare hundra år sedan utstrålar den trotsiga frigjordhet som kvinnor enligt Brotherus alltjämt behöver.
Portrait of Marcello as a Victorian Baby, 2020
Porträtt av Marcello som viktoriansk baby
Elina Brotherus
Emmi Focks studiobild av en kvinna och en hund har inspirerat Elina Brotherus till att fotografera sig själv och hennes hund Marcello enligt victorianska förebilder. ”Hidden Mother” var under daguerrotypins tid en rätt vanlig metod att fotografera barn. Barnet hölls fast av modern som tonades bort i bakgrunden bakom ett draperi eller kamouflerades till en stol. Typiskt för sådana bilder är att de blir spöklika, eftersom modern samtidigt är närvarande men ändå borta.
Brotherus nya verk anknyter också till hennes självbiografiska serier Annonciation (2009–2013) och Carpe Fucking Diem (2011–2015). Där behandlas sorgen över ofrivillig barnlöshet, men också att förlika sig med situationen och med att livet går vidare. Till seriens mera kända bilder hör My Dog Is Cuter Than Your Ugly Baby (Min hund är sötare än din fula baby), där Brotherus har en taxvalp i famnen i stället för ett barn, och visar långfingret åt betraktaren.
Uppgift
Musikverk.
Elina
Paussignal, 2021
Hannele Rantala
Paussignal
Föreställ dig ljudet från en snöig skog.
Föreställ dig en paus.
Föreställ dig ljudet av en kotte som ekorren tappar.
Föreställ dig ljudet av snö som faller till marken från en gren.
Föreställ dig ljudet av en enda ton från en violin.
Föreställ dig ljudet av radions paussignal.
Föreställ dig en paus.
Föreställ dig en ljudlös skog.
Föreställ dig mörk jord som ligger i skugga.
Föreställ dig musik som hörs på långt håll.
Föreställ dig ljudet när en sträng går av på en violin.
Föreställ dig att violinen stäms.
Föreställ dig ljudlös musik från en violin som saknar strängar.
Föreställ dig en paus.
Föreställ dig fri vilja att göra gott eller ont.
Föreställ dig vad som sedan händer.
Föreställ dig vägen till paradiset.
Föreställ dig paradiset.
Låt bli det, paradiset är tankarnas återvändsgränd.
Hör på gökurets ljud i köket varje heltimme.
Strax är det vår.
Strax är det höst.
Det är mest dig jag tänker på.
Föreställ dig en billig kopia. Föreställ dig ljudet när man skrynklar ihop bilden av en vintrig skog.
Sal 3.2
Uppgift
Bry dig inte om dem.
Fortsätt skapa.
(Yoko Ono, ur boken Live in the Light of Hope, Bakhåll 2018)
Elina
Never Mind Them. Keep Creating. 2021
Bry dig inte om dem. Fortsätt skapa.
Elina Brotherus
Hundred Heroines: Women Photography Today är en internationell sammanslutning vars målsättning är att främja de kvinnliga fotografernas anseende över hela världen. Den för fram konstnärer som har sprängt glastaket och utmanat vårt sätt att se och avbilda världen. Elina Brotherus valdes in som enda finländska konstnär år 2018 som ”en bland hundra hjältar”.
På den affisch som hänför sig till samarbete med Hundred Heroines har Brotherus fotat sig själv vid suffragettmonumentet i London. Gillian Wearings skulptur från 2018 föreställer förkämpen för brittisk jämställdhet, Dame Millicent Fawcett. Det är den första offentliga skulptur som föreställer en kvinna och den första gjord av en kvinna på Parliament Square i London. Fawcett håller sitt kända slagord i händerna Courage calls to courage everywhere. Det är en hänvisning till Wearings fotoserie från 1990-talet där hon hade bett flera hundra okända människor skriva på lappar vad de själva skulle vilja säga – inte vad andra önskade att de skulle säga. Elina Brotherus verk är förknippat med ett utvidgat krav på jämställdhet, men också på mod och på nödvändigheten att hitta sin egen personliga röst.
Avslagen II, 2022
Hannele Rantala
Konstindustriella högskolan verkade i Ateneumbyggnaden fram till år 1982, och de två veckor långa inträdesproven arrangerades i den stora ritsalen med ingång från B-trappan. Salen är numera biljetthall. När beslut hade fattats fästes en lista över de sökande som hade antagits på ritsalens trädörr. Där kunde de som hade deltagit i proven se om deras namn fanns på listan eller ej.
Brevet till den unga poeten är till mig som står där framför dörren för att läsa namnen på godkända elever. År 1973 fick jag inte börja studera fotografi på skolan. Det sades att orsaken till avslaget var mitt kön. Fotografens arbete var enligt juryn för tungt för kvinnor.
Jag blev antagen senare och har många gånger stigit in genom dörren till ritsalen för att studera teckning och måleri. Min besvikelse och sorg låg kvar någonstans i bakgrunden, den dök upp varje gång jag öppnade dörren.
Handen representerar för mig beröring, kontakt mellan människor. Verket fortsätter i biljetthallen på första våningen. Guldfärgade handavtryck kan man hitta också på andra ställen i Helsingfors så länge utställningen pågår.
Helsingfors i februari 2022
Hannele Rantala
Uppgift
Rör vid himlen
och spara en bit av den åt dig själv.
Hannele
Artist as Mirror | Artist as Fountain | Artist as Lamp, 2019
Konstnären som spegel | Konstnären som fontän | Konstnären som lampa
Elina Brotherus
Elina Brotherus foton hänför sig till frågan om hur konstnärerna ser på sin roll i världen, och hur de formar sin egen image. Konstnären hänvisar till M.H. Abrams kända bok The Mirror and the Lamp (1953), enligt vilket konsten ända fram till slutet av 1700-talet uppfattades som en reflektion av verkligheten. Under romantiken började man i stället för imitation betona uttryckandet. Då stärktes idén om det strålande konstnärsgeniet som kastade ljus över världen likt en lampa, eller var som en flödande fontän.
En bit av himlen har fångats i en spegel i det Magritteliknande surrealistiska verket Konstnären som spegel, medan det ironiska Konstnären som fontän direkt ansluter sig till amerikanen Bruce Naumans fotoserie från åren 1966–1967. På den här tiden använde Nauman ofta uttrycket ”En äkta konstnär är en mirakulös belysande fontän.” i flera av sina verk, och lekte med klichén om konstnären som ett geni som matar publiken med mästerverk i en aldrig sinade ström.
Uppgift
Fotografera två likadana saker
och granska skillnaderna.
Hannele
Uppgift
Minutskulptur.
Elina
Sal 3.1
Uppgift
Figure-toi,
tu es l’auteur
de ce tableau.
Tu es
le tableau.
Föreställ dig,
du är denna tavlas
skapare.
Du är
tavlan.
(Rémy Zaugg, ur boken Le tableau te constitue et tu constitues le tableau, projets Kunstmuseum Luzern, 1991)
Elina
Self-Portraits with Self-Portraits
Självporträtt med självporträtt
Elina Brotherus
Vintage foto, 1981
Målning (utan titel), 1997
Self-Portraits with Self-Portraits 1, 1998
Självporträtt med självporträtt 1
Self-Portrait with Self-Portrait with Self-Portrait, 2021
Självporträtt med självporträtt med självporträtt
Den schweiziske konceptuelle konstnären Remy Zaugg (1943–2005) undersökte i sin konst hur vi bildar en uppfattning om omvärlden genom ordens betydelse och våra perceptioner. Zaugg ville öka betraktarens medvetenhet om sina iakttagelser. Elina Brotherus kalejdoskopiska självporträttskontinuum är inspirerat av Zauggs tänkande. I sina verk har Brotherus en dubbelroll: hon är samtidigt konstnär, betraktare och modell, föremål för blicket – hon både ser och blir sedd. Hon är dessutom skaparen som beslutar vad som visas på bilden och hur det visas.
Den självbiografiska installationen påminner om en tidsresa och består av flera delar. Den tidigaste bilden togs av hennes mamma 1981 när Elina var nio år gammal. I bakgrunden syns ett foto av hennes nyligen avlidne far. Temperamålningen från 1997 gjorde hon på Thomas Nyqvists kurs på Konstindustriella högskolan. Uppgiften var att man skulle välja ett fotografi och utgående från det göra en målning. Följande år fotade Elina Brotherus sig själv och målningen i en studio. På den sista bilden som gjordes 2021 står konstnären bredvid det fotografiska verket från 1998. En sådan oavslutad kedja är något nytt i hennes konst, ”något jag måste få färdigt, eftersom jag vill se hur saker ser ut i bild”.
Uppgift
Kära vän,
Föreställ dig ett fjärran land.
Sök reda på världens mittpunkt
och stå där en stund.
Nära är allting noggrant, tydligt,
men ju längre bort du går
desto dunklare blir bilden.
Gå ändå över gränsen.
Hannele
Uppgift
Kära vän,
Släck ljuset i rummet
och se vad som blir kvar.
Bygg en labyrint och se
vad du hittar i dess mitt.
Hannele
Uppgift
Gör ett verk
som har att göra med mätning.
Elina
Uppgift
Stjäl något och använd det i ditt eget arbete.
Gör en förfalskning.
Hannele
Wanderlust, 2020
Vandringslust
Elina Brotherus
Der Wanderer 2, fotograferad på Lofoten år 2004, hör till Elina Brotherus mest kända arbeten. Fotot baserar sig på Caspar David Friedrichs ikoniska målning Vandraren över dimhavet (1818) och hör till serien The New Painting från början av 2000-talet, där konstnären utgick från den klassiska västerländska målarkonsten.
I sitt nya verk lånar Elina Brotherus både av sig själv och av Friedrich. Gestalten som vänder ryggen mot betraktaren är klädd i den långa kappan som vi känner från det tidigare fotot. Landskapet är i sig också bekant för de flesta finländare, och väcker associationer till konsthistoriens klassiska återgivningar av vårt nationallandskap. Verket gjordes på Koli i november 2020 när konstnären, som i huvudsak arbetar utomlands, inte längre kunde resa utanför Finlands gränser på grund av coronan. Friedrichs Vandrare står i vägen för betraktaren och skymmer med sin rygg en stor del av landskapet. Målningen handlar i huvudsak om att betrakta. Brotherus bär också med sig ”hela denna västvärldens blickapparat som jag visserligen äger och använder precis så som jag själv vill.”
Uppgift
Något osynligt, något glömt är närvarande.
Och just då minns jag alltsammans:
i någons frånvaro lyser en annans närvaro.
Hannele
Tackar från konstnärerna
Tackar från Elina
Lauri Astala
Del Barrett / Hundred Heroines, UK
Marie Docher Julie Faitot / Galerie Duchamp, Yvetot
Marcel Fortini / Centre méditerranéen de la photographie, Bastia
Hlynur Hallsson / Akureyri Art Museum
Ilona Ilottu / Dog Design, Helsinki
Kurt Johannessen
Marianne Jørgensen, Margrete Møller / Sculpture Village Selde
Petri Kuokka / Aarnipaja, Helsinki
Nelly Laitinen, Janne Rentola / Svenska litteratursällskapet
Bettina Leidl, Verena Kaspar-Eisern / Kunst Haus Wien
Vikki Leroux
Hassan Meer / Stal Gallery, Muscat
Eglantine Mercader / gb agency, Paris
Marta Michalowska, Thomas Zanon-Larcher / The Wapping Project, Lontoo
Christiane Morsbach / Museum Kunst der Westküste, Alkersum, Föhr
Navneet Raman / Kriti Art Gallery and Artist Residency, Varanasi
Anna-Kaisa Rastenberger
Claude Renouard / Conseil général de l’Yonne
Louma Salamé / Fondation Boghossian – Villa Empain, Bryssel
Nicolas Savary / CEPV, Vevey
Max Savikangas
Véronique Souben
Erwin Wurm
Centre méditerranéen de la photographie, Bastia
Fondation Boghossian – Villa Empain, Bryssel
FRAC Normandie, Rouen
Hundred Heroines, UKMuseum Kunst der Westküste, Alkersum, Föhr
Sculpture Village Selde, Selde
The Wapping Project, London
Tackar från Hannele
Leena Hemming
Jorma Hinkka
Aino Karhu
Liisa Kotilainen
Timo Lagerström
Jukka Lehtinen
Vesa Poutiainen
Mikko Rimminen
Aunus Salmi
Kari Soinio
Tuomo-Juhani Vuorenmaa
SKR Uudenmaan rahasto / Uusimaa Regional Fund
Suomen Kulttuurirahasto / Finnish Cultural Foundation