Guide till Repin-utställningen

Repin

Konstmuseet Ateneum 19.3.–29.8.2021 

Från utställningens kurator 

Ilja Repin (1844–1930) är en av de mest kända ryska konstnärerna i Finland. Han bodde under sina sista år på den finska sidan i Kuokkala i Terijoki, och många av hans mästerverk såsom Pråmdragare vid Volga känns igen från bilder och metaforer. Under detta århundrade har ingen utställning som spänner över Repins hela karriär emellertid visats i Finland. Ateneum fyller denna brist med en utställning som ger en överblick över Repins olika livsfaser.

Repins liv inföll under de stora omvälvningarnas tid i Rysslands historia. Epoken inbegrep folkets befrielse från livegenskapen år 1861 och den ryska konstnärliga s.k. intelligentians födelse, men också kejserligt envälde och dess sönderfall samt övergången till kommunistiskt sovjetstyre år 1918. För Repins konst var förändringarna speciellt betydelsefulla. I hans realistiska konst låg betoningen på att återge människornas och folkets särdrag. Han blev en utomordentlig porträttör och förträfflig uttolkare av ryskheten.

På utställningen visas drygt 130 verk från en tidsperiod på över sextio år. En stor del av verken visas för första gången i Helsingfors. Utställningen arrangeras av Konstmuseet Ateneum och Petit Palais, Musée des Beaux-Arts de la Ville de Paris/Paris Musées i samarbete med Tretiakovgalleriet och Ryska museet.

Timo Huusko 
Intendent
Konstmuseet Ateneum 

Studier och tiden i Paris 

Sal 3.1
Jenny och Antti Wihuris stiftelse 

Repin började studera på Kejserliga konstakademin i S:t Petersburg år 1864. Under hans studietid i Ryssland pågick en häftig debatt om vilket målningssätt som var att föredra, det akademiska eller det realistiska. Repin stödde det senare. Konsten skulle främst fokusera på Rysslands folk och livet i Ryssland. Pråmdragare vid Volga (1870–1873) var ett verk som också den prestigefyllda kritikern Vladimir Stasov fattade tycke för.

Repin fick ett stipendium för resa utomlands och tillbringade tre år i Frankrike. Han blev bland annat intresserad av Édouard Manets sätt att måla. Med sin målning Sadko i havskungens rike (1876) som blev färdig i Paris fick han titeln akademiker.

Självporträtt, 1887  

På bilden är Repin 43 år gammal och en även internationellt framgångsrik konstnär. Den psykologiska noggrannheten stäcker sig också till Repins självporträtt; han målade flera sådana under sin långa karriär.

Examensförberedelser, 1864  

Ilja Repin var endast 20 år gammal när han målade av bröderna Aleksandr och Aleksej Sjevtsov som var nästan jämngamla med honom, och för vilka läsning inte just då kändes så lockande. De var bröder till Repins blivande hustru Vera Sjevtsova. Aleksandr var läraraspirant på Konstakademins arkitektklass medan Aleksej gick i gymnasiet och riktade senare in sig på en militär karriär.

Porträtt av konstnärens broder Vasilij Repin, 1867     

Repins bror Vasilij Repin (1853–1918) var musiker med examen från konservatoriet i S:t Petersburg där han studerade under ledning av Nikolaj Rimskij-Korsakov. Vasilij spelade i Mariinskijteaterns orkester och komponerade också egna verk. Porträttet är målat sommaren 1867 i Tjugujev. 

Porträtt av Vera Sjevtsova, 1869  

Vera Sjevtsova (1854–1918) var dotter till arkitekten, akademikern Aleksej Sjevtsov och gift med Repin 1872–1884. Vera och Ilja fick fyra barn: Vera Iljinitja Repina (1872–1948), Nadezjda Iljinitja Repina (1874–1931), Jurij Iljitj Repin (1877–1954) och Tatiana Repina (1880–1957). 

Pråmdragare vid Volga, 1870–1873  

Elva burlaker, som var obesuttna lantarbetare, drar med muskelkraft en båt motströms längs den stekheta Volga. De representerar det ryska folkets etniska mångfald. I verkligheten var pråmdragarna mångfalt fler, men Repin koncentrerar sig på att avbilda varje man som en separat individ som sliter under sitt tunga ok. Repin hade följt med pråmdragarnas arbete under sina resor och gjort ett stort antal skisser. Storfurst Vladimir Aleksandrovitj Romanov såg teckningarna och beställde en stor målning med motivet. När den var färdig visades den också utomlands som exempel på rysk realism och på den ryska konstföreningen Vandrarnas konst. För detta genombrottsverk fick Repin flera priser. Samtidens opinionsbildare, såsom den ansedde konstkritikern Vladimir Stasov, fäste större uppmärksamhet vid verkets socialt analytiska innehåll än vid dess konstnärliga meriter.

Porträtt av Vladimir Stasov, 1873  

Repin träffade Vladimir Stasov år 1869. Stasov (1824– 1906) var en mycket inflytelserik musik- och konstkritiker som uppmuntrade konstnärer att använda ryska motiv. Han ansåg att endast återgivningen av städernas och landsbygdens vardag, det särpräglade ryska landskapet och de karakteristiska ryska bönderna eller köpmännen var värdefull och kunde främja den ryska konsten. I Repin såg Stasov den begåvning han sökte, senast då Pråmdragare vid Volga (1870–1873) blev färdig. Stasov hjälpte därefter Repin framåt i karriären och ville se honom som den konstnär som återgav de samhälleliga och moraliska värden som var viktiga för Ryssland. År 1883 reste Repin tillsammans med Stasov till Mellan- och Västeuropa där de besökte olika museer. Senare, år 1893, gick deras åsikter isär beträffande konsten, eftersom Repin värderade konstens rätt att höja sig över vardagens verklighet och att uttrycka estetiska ideal. De blev emellertid sams igen år 1900. Stasov besökte Repin i hans ateljéhem ännu år 1904.

Porträtt av författaren Ivan Turgenjev, 1874  

År 1873 reste Repin till Paris där han studerade i tre år med hjälp av ett stipendium från Konstakademin i S:t Petersburg. En av den ryska kulturens märkespersoner som hade bosatt sig i Paris var författaren Ivan Turgenjev (1818–1883). Genom Turgenjev träffade Repin bland annat den franske författaren Émile Zola. Mecenaten Pavel Tretiakov, som var bosatt i Moskva, hade tidigt blivit intresserad av Repins konst och beställde av honom ett porträtt av Turgenjev. Porträttet skulle ingå i en serie porträtt av berömda märkesmän som han hade i sitt galleri. Turgenjev hade ett västerländskt betraktelsesätt. Han ansåg att den ryska konsten endast kunde nå framgång om den anammade de franska idealen, vilket i detta sammanhang innebar att det tekniska kunnandet var viktigare än ett djuplodande motivval. När Repin var färdig med porträttet var varken han eller modellen nöjd med resultatet. Konstnären hade tyckt bättre om sin första version, som han emellertid hade varit tvungen att förkasta. 

Fiskarflicka, Veules, 1874  

Sommaren 1874 reste Repin till byn Veules i Normandie. Där målade han vardagliga motiv ute i det fria i den för realismen utmärkande stilen. Repin ansåg att perioden var den tredje viktigaste med tanke på hans egen utveckling. Den första inföll då han arbetade med kyrkomålning i hemstaden Tjugujev och den andra under målningsresorna längs Volga somrarna 1870 och 1872. I Veules upplevde han att det inom konsten inte alltid var nödvändigt att binda sig vid ideologiska mål. Fiskarflicka, Veules, hör till den sommarens mest lyckade arbeten.

Svart kvinna, 1876   

Repin målade Svart kvinna i Paris, och det berättas att inspiratören till verket var den spanske representanten för akademisk salongskonst, Mariano Fortuny (1838–1874), som han beundrade. Man kan fråga sig om den icke namngivna modellen i denna mycket detaljrik genomförda målning har framställts i exotiskt orientalisk anda eller som en ansedd individ. Repin presenterade målningen på Salongen i Paris 1876. I Ryssland kände man inte till målningen förrän den levererades till Ryska museeet år 1939.  

Sadko i havskungens rike, 1876  

Sadko är den mytiske hjälten i ett gammalt ryskt diktverk, en kantelespelande handelsman från Novgorod. Berättelsen inspirerade många konstnärer. Andan i Repins målning är densamma som i kompositören Nikolaj Rimskij-Korsakovs opera som uruppfördes i Moskva 1898. Kompositören arbetade själv med operans libretto. Sadko lämnar sin hustru hemma när han åker på resa och kommer slutligen hem som en förmögen man. Resan är emellertid full av äventyr: han råkar bland annat hamna i havsriket där han blir tillfångatagen av havsrikets kung. Han ska välja sig en maka bland ungmör av olika nationalitet, den ena skönare än den andra. Sadko väljer en mera anspråkslös kvinna, ryskan Chernava som står i bakgrunden på målningen, och valet ger honom friheten åter. Berättelsen slutar med att Sadko vaknar hemma bredvid sin egen hustru.

Repin målade verket i Paris där han bland annat blev bekant med impressionisternas friare uttryckssätt. Han besökte ett havsmuseum för att studera hur undervattensvärlden kunde återges. Det sägs att Repin likväl var besviken på den färdiga målningen. Stilmässigt representerar Sadko i havskungens rike tidens salongskonst, som emellertid endast utgjorde ett mellanskede i Repins produktion. Målningen var ett beställningsarbete av arvfurst Aleksandr Aleksandrovitj (senare Alexander III), och i Ryssland förlänades han titeln akademiker för verket år 1876.

Tidig folklivsskildring 

Sal 3.3 

Konstnärer som strävade efter ärlig folklivsskildring grundade en konstnärsförening som kallades Peredvizjnikerna eller ”Vandrarna”. Från och med 1871 arrangerade de av Konstakademin oavhängiga utställningar. Ett av gruppens syften var att rikta uppmärksamhet på missförhållanden och att främja samhälleliga och politiska reformer.

Repin anslöt sig till Vandrarna först 1878. Han ville först skaffa sig en officiell och grundlig utbildning som konstnär. Examen gav honom delaktighet i ståndssamhället, och hans medborgerliga rättigheter vidgades. Nu började Repin avbilda också folkets partiella vidskepelse, godtyckliga behandling, kyrkans förfall och de fattigas undergivenhet.

Porträtt av Savva Mamontov, 1880  

Repin blev bekant med Savva Mamontov (1841–1918) i Paris år 1873. Industrimannen Mamontov var en ansedd konstmecenat bosatt i Moskva. Han ägde en herrgård med omgivande mark i Abramtsevo nära Moskva där många konstnärer och representanter för intelligentian med samma uppfattning om Rysslands nationella uppvaknande samlades, enligt Mamontovs ord: ”kring ursprungligt och oförstört material”. Repin tillbringande åtminstone somrarna 1878, 1879, 1881 och 1882 där. Mamontovs intresse för Rysslands historia ledde bland annat till att Repin där för första gången hörde talas om zaporogkosackernas hånfulla brev till den turkiske sultanen på 1600-talet. Det var i Abramtsevo han gjorde sin första skiss för målningen som senare blev berömd.

Mannen med det onda ögat, 1877  

Målningen hör till Repins tidiga arbeten där han försökte ge en karakteristisk bild av den ryska allmogens väsen. Han målade verket i sina hemtrakter i Tjugujev, en ort där ”… den övervägande majoriteten av det glömda folket lever så mycket mer oförställt än vi …”, som Repin konstaterade i ett brev till Vladimir Stasov. Målningens namn hänvisar till hur den avbildade modellens världsbild karakteriseras av en blandning av folktro och ortodoxi samt av det omgivande samhällets föreställning att det onda ögats härskare om han så önskar kan vålla sin fiende förtret.

Ärkediakon, 1877  

Ärkediakon är målad i Repins födelsetrakt Tjugujev. Den återger den lokala ärkediakonen Ivan Ulanov som på orten var känd för sin frodiga livsinställning. Samlaren Pavel Tretiakov från Moskva var intresserad av att köpa målningen. När Repin diskuterade målningen med Tretiakov konstaterade han att målningen egentligen inte föreställer en individ, utan att det är frågan om ett slags komprimering av det slaviska religiösa samhällets ledare som alls inte är andlig utan helt och hållet av kött och blod, och som representerar det sista ekot av den hedniska tidens religiösa riter.

Pilgrimer, studie till målningen ”Religiös procession i guvernementet Kursk”, 1878 

Pilgrimer var en tidig studie för verket Religiös procession i guvernementet Kursk (1881–1883). Studiensgestalter finns nere till vänster på den slutliga målningen.I sin studie visar Repin stor sympati för de tvåfattiga pilgrimerna som är ödmjuka i sin tro, men kanskeockså sorgsna på grund av sin primitiva ställningoch ringa kunskap. Repin hade samma år antagits sommedlem av den ambulerande konstnärsföreningenPeredvizjniki. Gruppens mål var att öka kunskapenom det ryska folkets väsen och armod, men å andrasidan också om livsformens särpräglade skönhet, ochville därigenom sprida ett samhälleligt och moralisktansvar för folket.

Konstnärsporträtt 

Sal 3.4  

I och med Vandrarnasframgång förnyades också porträttkonsten. Utöver folket – det vill säga utöver det som representerade det typiska – skulle konstnärerna också avbilda individer, pionjärer, alltså personer som var vägvisare för Rysslands moral, konstnärskap och intelligentia.

Repin målade porträtt av representanter från konstens olika områden. Motivet var honom speciellt kärt eftersom han själv hörde till epokens intellektuella, intelligentian enligt ryska mått, just på grund av sitt konstnärliga arbete och de kontakter han hade knutit under akademiåren. Porträttlikheten var enastående i Repins framställning, men dessutom lyckades han skapa en trovärdig och intim bild av modellernas innersta väsen.

Porträtt av konstnären Nikolaj (Mikola) Murashko, 1882

Den ukrainske konstnären Nikolai (Mikola) Murashko (1844–1909) var en av Repins närmaste konstnärskamrater under studietiden. Det har sagts att Murashko var politiskt mera medveten än Repin. Det var till exempel han som tog Repin med sig för att bevittna avrättningen av Dmitri Karakozov som hade försökt mörda Alexander II år 1866. Vid sidan av sin karriär som målare var Murashko framför allt konstlärare, och han grundade Kievs första konstskola 1875. Också Repin besökte skolan och gav den några konstverk i donation. 

Porträtt av pianisten Anton Rubinstein, 1881 

Anton Rubinstein (1829–1894) var en rysk kompositör, pianist och dirigent som Repin avporträtterade totalt tre gånger. Som kompositör anses han vara en Europasinnad representant för den ryska musiken. Han framträdde med framgång också utomlands och grundade ett konservatorium i S:t Petersburg. 

Porträtt av författaren Aleksej Pisemskij, 1880 

Aleksej Feofilaktovitj Pisemskij (1821–1881) var författare och dramaturg och en framstående representant för rysk realism. Ännu i slutet av 1850-talet ansågs han vara en begåvning jämförbar med Turgenjev och Dostojevskij. Han var en av de första som lyfte fram den vanliga människans vardag på scenen och i litteraturen. Pisemskijs karriär dalade mot slutet, och han avled ett år efter att porträttet blev färdigt.

Porträtt av konstnären Pavel Tjistiakov, 1878  

Pavel Tjistiakov (1832–1919) var en målare som länge bodde i Italien innan han år 1872 började arbeta som lärare på Konstakademin i S:t Petersburg. Han ansågs vara en av akademins bästa lärare. Repin, och också finländaren Eero Järnefelt, hann vara hans elev under en kort tid.

Porträtt av kompositören Modest Musorgskij, 1881  

Modest Musorgskij (1839–1881) var en rysk kompositör och Repins gode vän. Repin förevigade honom i morgonrock i ett mästerligt och uppriktigt porträtt. Det målades i mars 1881 i militärsjukhuset Nikolaj i S:t Petersburg. Målningen blev färdig efter fyra sessioner, endast några dagar före mästerkompositörens död. Även om Musorgskij var trött och alkoholiserad finns det ännu kraft i hans blick. Pengarna Repin fick för målningen använde han till att utverka ett minnesmärke över kompositören.

Skådespelerskan Polina Strepetova i rollen som Lizaveta, 1881  

Den ryska skådespelerskan Polina Strepetova (1850–1903) är känd för sina tragiska och känslosamma roller. Hon uppträdde först på en landsortsteater, och från 1881 på Alexandrinskijteatern i S:t Petersburg. Hennes roll som Lizaveta i Aleksej Pisemskijs skådespel Ett bittert öde var hennes bravur under hela tre decennier.  

Porträtt av kompositören Aleksandr Glazunov, 1887   

Kompositören, dirigenten Aleksandr Glazunov (1865–1936) föddes i S:t Petersburg och arbetade på konservatoriet där, först som professor och senare som rektor. Han emigrerade 1928 och avled år 1936 i Paris. 

Porträtt av pianisten Sophie Menter, 1887  

Den tyska pianisten och kompositören Sophie Menter (1846–1918) var Franz Liszts favoritelev och känd för sitt energiska och uttrycksfulla pianospel. År 1883 började hon arbeta som professor i pianokonst vid konservatoriet i S:t Petersburg, men avgick från tjänsten 1886 för att fortsätta sin karriär som konsertpianist.

Senare teckningskonst 

Sal 3.5 

Repins teckningar var utkast och skisser inför målningar, men många var också självständiga verk. Han började även kombinera olika tekniker. Förutom akvarell använde han till exempel svart- och rödkrita, sepia och tusch. Den bakgrund som omgav modellen bidrog å sin sida till stämningen i verket. Från och med 1890-talet blev också teckning en självständig konstform i Ryssland.

Konstmuseet Ateneum har en ansenlig samling teckningar av Repin. Största delen av dem kom till samlingarna år 1930 då museets dåvarande chef Torsten Stjernschantz besökte Repin och förvärvade 72 verk av honom.

Familjen 

Sal 3.6  

År 1872 gifte sig Repin med Vera Sjevtsova (1855–1918). Paret fick fyra barn, Vera (1872–1948), Nadezjda (Nadja, 1874–1931), Jurij (1877–1954) och Tatiana (1880–1957). När Tatiana föddes var barnens mor 25 år gammal.

Familjen flyttade från Moskva till S:t Petersburg år 1882 när Repin redan var en mycket framgångsrik konstnär. Äktenskapet började emellertid krackelera, inte minst på grund av Repins ständiga svärmerier, och paret flyttade isär år 1884. Repin köpte en annan bostad åt Vera dit hon flyttade med Jurij och Tatiana. Vera och Nadja stannade hos Repin. Senare levde paret ännu några somrar tillsammans i Zdravnjovo där Repin köpte en lantegendom år 1892.

Sommarlandskap (Konstnärens hustru Vera Repina på bron i Abramtsevo), 1879  

I målningen har Repin avbildat sin hustru Vera i Abramtsevoparken. Abramtsevo var konstmecenaten Savva Mamontovs landsortsbostad i närheten av Moskva. Repin tillbringade flera somrar där och njöt av ställets behagliga natur och kulturmiljö samt av den närbelägna byn vars invånare ”allt ifrån barn till gummor och gubbar” gärna stod modell för honom. Det sägs om Repins hustru Vera att hon tyckte om att delta i sällskapslivet och trivdes bra i Abramtsevo, men att hon inte delade makens outsinliga intresse för den mänskliga kulturens olika dimensioner, och att hon framför allt hade svårt att uthärda hans ständiga otrohet. 

Självporträtt, 1894

Målningens Repin är nästan 50 år gammal. Självporträttet målades i Neapel, en av etapperna under Europaturnén som inleddes hösten 1893. Han reste tillsammans med sin son Juri som i övrigt hade bott hos modern. Repin stod då på höjden av sitt renommé. Hans stora separatutställning i S:t Petersburg och Moskva hade gjort honom till en prisad konstnär, och han hade förlänats full medlems värdighet vid Kejserliga Konstakademin. Efter resan började Repin leda avdelningen för målarkonst vid Kejserliga Konstakademin i S:t Petersburg. Förhållandet med hustrun Vera förbättrades tillfälligt.

Vila (Porträtt av konstnärens hustru Vera Repina), 1882

Repin blev bekant med sin blivande hustru Vera Sjevtsova när han studerade konst. Veras far var Repins hyresvärd. Vera var 17 år gammal när paret gifte sig. Hon hade en god grundutbildning, formellt bättre än Repin själv, och hon var omtyckt bland Repins kolleger och uppbackare. Småningom blev äktenskapet emellertid olyckligt. Under åren i Moskva 1877–1882 avlade Repin tre barn med familjens tjänarinnor, och efter flytten till S:t Petersburg 1882 separerade paret 1884. År 1887 skildes de.

Samhällskritik

Sal 3.8 

Repin följde intresserat med rörelserna i samhället som strävade efter att öka medborgarnas rättigheter och minska kejsarens envälde. I några målningar använde han Rysslands förflutna som motiv, men i huvudsak återgav han händelser direkt från sin egen tid. Han var liberal och understödde förnyelse, men mordet på tsar Alexander II år 1881 fjärmade honom från radikalismen. 

Den känslomässiga spänningen mellan rebellerna och den del av befolkningen som var nöjd med sakernas tillstånd är påtaglig i Repins målningar. Motiven är också mångtydiga såtillvida, att det mången gång är svårt att avgöra på vilken sida konstnären själv står.

Årlig minnesstund vid Kommunardernas mur på Père-Lachaisekyrkogården i Paris, 1883  

År 1883 reste Repin omkring i Västeuropa tillsammans med Vladimir Stasov. I Paris bevittnade de den årliga demonstrationen på Père-Lachaisekyrkogården som var tillägnad minnet av Pariskommunen. Ställda mot muren som syns på bilden avrättades 147 av Pariskommunens ledare efter kommunens nederlag år 1871. Under minnesstunden lade sorgeföljets deltagare ned sina kransar på Kommunardernas mur inför en flertusenhövdad folkmassa. Festtalarna förhöjde stämningen med sina entusiastiska tal. ”… luften fylldes av rop: Vive la Revolutio[n] sociale!! Vive la Kommune [sic] och folkmassan stämde ivrigt in”, mindes Repin det skedda. Att se folkmassan rörde Repin, och han förevigade det han såg i sin skissbok. Under de tre påföljande dagarna gjorde han en kopia av skissen i olja.

Propagandisten arresteras, 1880–1889, 1892  

Idén till målningen fick Repin år 1878. En bakomliggande orsak till målningen torde ha varit en stor rättegång 1877–1878 i S:t Petersburg där 193 revolutionära narodniker åtalades. Repin avbildade sin hjälte som delar ut propagandablad som en stark och trotsig person. Genom att återge honom i grannröd skjorta mitt i målningen berikade Repin samtidigt sin målning med revolutionsfärgens symbolik. De som bevittnar händelsen förefaller emellertid likgiltiga, vilket torde vara en hänvisning till att det bondefolk, vars ställning studentidealisterna med borgarbakgrund strävade efter att förbättra, inte alltid ville bli upplysta utan hellre angav narodnikerna för polisen.

Han vägrar bekänna, 1879–1885  

Repin började måla verket efter intryck han fått från poeten Nikolaj Minskijs (vars riktiga namn var Vilenkin) dikt Sista bikten, som Vladimir Stasov presenterade för honom. Dikten publicerades 1879 i revolutionärernas förbjudna tidning Narodnaja volja (Folkets vilja). Den polack som mördade kejsar Alexander II i ett bombattentat 1884 tillhörde samma revolutionära grupp. Ursprungligen hade verket titeln Före bikten, och först efter 1936 har den ansetts beskriva vägran att bekänna. Den dödsdömdes minspel och väsen avslöjar i själva verket inte om han ämnar vägra bekänna eller om han ändå kommer tala med prästen.

Tsarens dotter Sofia Aleksejevna ett år efter att hon stängdes in i klostret Novodevitjij, under streltsernas avrättning och tortyren av alla hennes tjänare 1698, 1879  

Sofia Aleksejevna Romanova (1657–1704) var dotter till Rysslands tsar Aleksej. För att vara kvinna på den tiden var hon ovanligt intresserad av politik. Hon tog makten åberopande sin brors och halvbrors unga ålder och styrde riket med fast hand 1682–1689. Halvbrodern Peter den Store manövrerade ut henne 1689 och förvisade henne till klostret Novodevitjij. Peter den Store befann sig utomlands i nio år, och under den tiden intrigerade Sofia mot honom och försökte vända streltser-upproret (Ivan den förskräckliges militärenhet) till sin fördel. Då Peter fick höra att streltserna hade svurit Sofia sin trohet lät han avrätta nästan 200 av dem och låste in Sofia i en klosterkammare.

Repin framhäver Sofias vrede och vägran att ge vika. Utanför fönstret hänger en av hennes sympatisörer död. Repin har avbildat Sofia på tröskeln till ett nytt liv, förvisad till ett kloster där ett nunnelöfte och ett ännu mer isolerat liv än tidigare väntar. Hon avled senare i samma kloster.

Den brokiga ryskheten 

Sal 3.9 

Repin var omåttligt intresserad av allt som skedde omkring honom, vilket gjorde honom till en enastående skildrare av sin samtid. Med sina vänner, såsom författaren Lev Tolstoj, diskuterade han faktorer som präglade ryskheten: till exempel förhållandet mellan kyrkan, folket och regenterna.

Av Repins kända verk fick målningen Zaporogkosacker skriver brev till den turkiske sultanen (1880–1891) odelad uppskattning, medan Religiös procession i guvernementet Kursk (1881–1883) däremot också väckte förargelse. Enligt kritikern Vladimir Stasov såg den som betraktade målningen framför sig ”ryskheten i all sin prakt och i sin alldagliga misär”.

Zaporogkosacker skriver brev till den turkiske sultanen, 1880–1891  

Målningen skildrar Ryssland år 1676. De belägrade kosackerna, zaporogerna, är sysselsatta med att skriva ett trotsigt och hånfullt svar på den turkiske sultanen Mehmed IV:s brev, där han kräver zaporogernas underkastelse. Zaporogerna är morska, men förefaller att broderligt lita på varandra och även på sitt öde. Verket har komponerats fullt av färgstarka personligheter, olika slags skratt, rörelse och energi.

Den historiska sanningshalten bakom skildringen är osäker, men Repin litade på sin egen tolkning. Han arbetade länge på målningen och återvände till temat om och om igen i många skisser och versioner. Fosterlandstemat i detta etnografisk-historiska verk, och det faktum att den politiska kritiken saknas, fick i huvudsak ett förtjust mottagande: såväl de liberala som de konservativa beundrade verket, dess drama och det livfulla utförandet. Kejsar Alexander III köpte verket och betalade 35 000 rubel för det, vilket var det högsta priset som någonsin hade betalats för en levande konstnärs verk i Ryssland.

Religiös procession i guvernementet Kursk, 1881-1883

Religiösa processioner intresserade Repin som motiv i många år. Han började arbeta med motivet 1877 i Tjugujev och blev ytterligare inspirerad när han såg religiösa processioner 1881 i Kursk och dess omgivning. Denna målning ställdes första gången ut på Peredvizjnikernas 11:e utställning 1883.

En stor folkmassa är i rörelse. I den religiösa processionens brokiga skara var många samhällsklasser representerade. Solen reflekteras från de gyllene föremålen, såväl från det bärbara vitrinskåpet med ikonen av Guds Moder som bönderna bär, som från ikonen som bärs av en aristokratisk kvinna.

Ser man närmare på målningen finner man bitande samhällskritik. De mera välbärgade personerna har delvis målats karikerat, medan det fattigare folket har återgetts med värdighet. Klasskillnaderna och rollerna kan tydligt urskiljas. Prästen företräder kyrkan och polisstaten. Den konservativa pressen upplevde verkets realism som var omedelbar och uttryckte folkets sociala oro som ett hot och ansåg att verket gav en förvrängd bild av livet i Ryssland. Det fanns emellertid också de som ansåg att verket var sanningsenligt, realistiskt och modigt.

Kvällssammankomst, 1881   

Repin började måla verket redan 1877 på sin födelseort Tjugujev som ligger nära Charkov i dagens Ukraina. I verket återges en fullsatt storstuga där de unga uppsluppet utför en kosackdans. Verket är en av Repins frodiga folklivsskildringar där han strävar efter autenticitet. 

Den oväntade återkomsten, 1884–1888  

Den oväntade återkomsten hör till Repins mest kända verk. Den återger ett familjeöverhuvud som på grund av sina politiska åsikter hade arresterats och återvänder hem efter fångenskapen. Av de mottagande personernas miner och gester kan man emellertid sluta sig till att återseendet inte sker i de mest glädjefulla stämningar. Den enda som förefaller glad är pojken längst till höger. Med verket visade Repin att hans inställning till Rysslands reformvänliga narodnikers politik hade förändrats. Narodnikerna hade velat förbättra de fattiga böndernas förhållanden och krävt att bönderna skulle få mera jord. Till en början förhöll sig Repin positivt till deras strävan, men efter att terrorister som hade lösgjort sig från rörelsen hade mördat kejsar Alexander II år 1881 kunde han inte längre godkänna dess extrema former. Mannen som på målningen återvänder är en representant för dessa ideal, men hans familj och tjänstefolk förefaller att inte längre anse att idealen var värda alla de uppoffringar de hade fått utstå. De anspända känslorna mellan individer som är betecknande för många av Repins verk kommer speciellt starkt fram i den här målningen.

Den oväntade återkomsten, 1883–1898  

Detta är en studie för ett verk med samma namn som färdigställdes 1884, och vars huvudperson är en man som återvänder från fångenskapen. I studien använde Repin emellertid en kvinna som modell, en förmodligen politiskt aktiv student som hade fått återvända hem efter en fångenskap. Repin var i själva verket inte den första ryska konstnären som avbildade en kvinnlig aktivist, utan han hade troligen fått idén från Nikolaj Jarosjenkos målningar. Många av de studenter som krävde bättre levnadsförhållanden för bondefolket var kvinnor, och den ryska termen kursistka, som betyder kvinnlig student, fick faktiskt en negativ bibetydelse och kunde i vissa sammanhang syfta också på en aktivist och rentav terrorist.  

Kejsar Alexander III tar emot landsbygdens byäldste på Petrovskijpalatsets gård i Moskva 1886  

Kejserliga hovministeriet beställde sommaren 1884 en målning som skulle placeras i Stora Kremlpalatset. Som motiv hade man valt ett evenemang som ägde rum på Petrovskijpalatsets gård i Moskva där kejsaren håller ett tal till bönderna och de byäldste. Mötet mellan Alexander III och representanter för det lokala självstyret ingick i kröningsceremonierna i maj 1883. Avsikten med målningen var att den skulle åskådliggöra multinationalitetens idé, folkets samhörighet och den lyssnande härskarens omsorg om sina undersåtar. Målningens ram är av speciell betydelse, och på den är det ryska kejsardömets territorium avbildat. Som motiv i dekoren har man använt maktens symboler, de 25 guvernementens och administrativa områdenas vapen samt element som efterliknar arkeologiska fornminnen från rikets olika delar. Av ett i och för sig strikt avgränsat motiv och ett tema som band konstnären skapade Repin ändå en mångfasetterad studie av olika känslor som den karismatiske kejsarens närvaro väckte hos de byäldste.

Duell, 1897  

Man vet att Repin fick vetskap om dueller av författaren Aleksandr Zjirkevitj. Hans mest kända målning med motivet är från 1899, och den föreställer duellen mellan Jevgenij Onegin och Vladimir Lenskij, som Puskin återgav i sitt verk Jevgenij Onegin (även Eugen Onegin). Dueller var populära teman i den tidens litteratur eftersom man där kunde uttryck starka känslotillstånd – såväl uppdämd spänning som känslosvall. Samtidigt kunde man rikta kritik mot hela duellerandets fåfänglighet. I målningen går en läkare fram till den döende parten som ännu ber om förlåtelse av sin sårade motståndare. Denne har emellertid liknöjt vänt det skedda ryggen.

Porträtt av författaren Lev Tolstoj, 1887

Av de ryska författarna stod Tolstoj Repin närmast. De träffades första gången i Moskva 1880 och senare bland annat på Tolstojs lantegendom i Jasnaja Poljana 1887 och 1891. Repin uppskattade den av Tolstoj avkunnade levnadsregeln som betonade kärleken till nästan som varken fick rubbas av kyrkan, regenten eller av samhällets utstakade normer. Tolstojs konstuppfattning tilltalade emellertid inte Repin, eftersom Repin ansåg att konsten inte endast skulle avkunna ideologier, utan också ge uttryck för balansen mellan harmoniska former och valörer som är dolda i naturen.

Porträtt av intelligentian och aristokratin 

Sal 3.10 

Repin målade åtminstone fler än 300 porträtt. Han var intresserad av konstnärer men också av andra bemärkta personer inom kultur och samhällsliv. Han fick redan tidigt beställningar. Till exempel beställde Pavel Tretiakov porträtt av honom i avsikt att skapa ett konstgalleri av ryska stormän. År 1888 utsågs Repin till medlem av Rysslands författarsällskap, och 1891 höll han en stor separatutställning i S:t Petersburg som ledde till att han nådde höjden av sin celebritet. Repin avbildade också ett flertal av kulturlivets starka kvinnliga personligheter. En av dem var Jelizaveta Zvantseva, vars porträtt Repin donerade till Ateneum.

Porträtt av skådespelerskan Eleonora Duse, 1891    

Italian Eleonora Duse (1858–1924) was a third-generation actress and a contemporary of Sarah Bernhardt, rivalling the latter in fame. She toured the world as a child, and she toured Russia in 1891 and 1908. This portrait was drawn during her visit to St. Petersburg in 1891. 

Porträtt av advokat Vladimir Gerhard, 1893 

Vladimir Gerhard var advokat, och han beställde uppenbarligen detta porträtt av Repin. Porträttet hörde senare till advokatföreningen i S:t Petersburg. På porträttet har Gerhard avbildats informellt lutande sig mot ett bord. Den stadiga blicken och framskjutna bålen talar emellertid om den avporträtterades självaktning. I sina porträtt använde sig Repin ibland av att liksom här ställa tegelrött och mörkgrått eller nästan svart intill varandra. Färgkombinationen upprepas också i porträttet av Jelizaveta Zvantseva som hör till Konstmuseet Ateneum.

Porträtt av konstnären Jelizaveta Zvantseva, 1889  

Jelizaveta Zvantseva (1861–1921) var en rysk konstnär och Repins elev. Hon startade en konstskola först i Moskva och sedan i S:t Petersburg. Porträttet är målat våren 1889 i S:t Petersburg. Det är känt att Repin länge var förtjust i Zvantseva som emellertid inte förhöll sig helt entusiastiskt till de känslor Repin visade. Undervisningsmetoderna i Zvantsevas konstskola var mycket framstegsvänliga. Elever i skolan var bland annat Valentin Serov, Léon Bakst, Kuzma Pedrov-Vodkin och Marc Chagall.

Porträtt av grevinnan Louise Mercy d’Argenteau, 1890 

Grevinnan Louise Mercy d’Argenteau (1837–1890) var en belgisk pianist som arrangerade konserter med ryska musiker i Belgien. Hon var nära vän med César Cui och under sina sista levnadsår fast bosatt i Ryssland. Den svårt sjuka grevinnans porträtt är målat på beställning av César Cui en kort tid före pianokonstnärinnan avled i cancer i S:t Petersburg. Tidningarna prisade porträttet för att det var så likt och berörande.

Porträtt av Tatiana Mamontova, 1882   

Tatiana Mamontovas far, Anatolij Mamontov, var bror till Savva Mamontov. Han var förläggare och ägde ett tryckeri och bokförlag i Moskva. Tatiana gifte sig 1889 med filologen G.A. Radzinskij. På verkets baksida har Repin antecknat tillägnandet med orden ”Till konstnärernas osjälviska vän …”. Man känner till att åtminstone konstnären Viktor Vasnetsov också har målat ett porträtt av henne.

Porträtt av konstnären Aleksej Bogoljubov, 1882  

Aleksej Bogoljubov (1824–1896) var en av Rysslands mest betydande landskapsmålare under andra hälften av 1800-talet. Repin blev bekant med honom i Paris där Bogoljubov verkade från 1873 som ett slags kulturattaché för rysk konst. Till hans uppgifter hörde att rapportera hur de ryska stipendiaterna avancerade och att hjälpa bland annat kejsarfamiljen att förvärva konstverk på salongen i Paris. Bogoljubov höll konstnärlig salong på torsdagarna som också Repin deltog i under sina år i Paris. 

Porträtt av baronessan Varvara Uexküll von Gyldenbandt, 1889 

Baronessan Varvara Uexküll von Gyldenbandt (1850–1928) debuterade i Paris på 1880-talet med att skriva noveller och berättelser. I Ryssland publicerade hon dem under pseudonymen V. Rouslane. Hon var värdinna för den berömda litteratur- och konstsalongen i S:t Petersburg på 1890-talet som också Repin ofta besökte. Den i tanken liberala baronessan samlade in pengar för hungerns offer, lyckades få Maksim Gorkij frisläppt från häktet tre gånger och var också i övrigt socialt aktiv. Repin beskriver henne som en självsäker, modemedveten och elegant kvinna. 

Porträtt av grevinnan Natalja Golovina, 1896 

Natalja Golovina är avbildad i profil såsom brukligt var gällande societetsporträtt. Hon var hustru till greve Nikolaj Golovin. I återgivningen poängteras grevinnans värdiga hållning och förfinade ansiktsdrag som vid sidan av klädedräkten och smyckena markerar hennes ställning.

Porträtt av järnvägsingenjör Andrej Delvig, 1882  

Andrej Delvig (1813–1887) var baron, militäringenjör, generallöjtnant, senator och trafikminister. Han var med om att låta bygga över trettio järnvägar som bildade ett enhetligt järnvägsnät. En del av de förbindelser Delvig skapade används fortfarande. Han öppnade också de första yrkesskolorna i Ryssland.

Porträtt av poeten Afanasij Fet, 1882   

Afanasij Fet (1820–1892) var en poet som blev känd redan på 1840-talet. Hans bakgrund vållade honom problem, eftersom han ansågs vara son till en rysk godsägare. Vid 14 års ålder förlorade han emellertid sitt efternamn och sina adelsprivilegier, eftersom Fets far sannolikt i själva verket var tysken Johann Foeth. Fet gick in i militären för att återfå sina adelsprivilegier vilket också lyckades, men först år 1873. Efter det ansågs han reaktionär, eftersom han försvarade markägarnas privilegier. Till litteraturen återvände han på 1880-talet. 

Porträtt av kompositören César Cui, 1890 

César Cui (1835–1918) var ryss med fransk-litauisk härkomst. Han var kompositör och musikkritiker, men verkade också som general och militäringenjör. Repin besökte ofta musikaftnar som ordnades hemma hos Cui på 1880- och 1890-talet.

Kirurgen J. W. Pavlov i operationssalen, 1888

Målningen som återger den berömde kirurgen i sitt arbete visar Repins vilja att återge vetenskapliga framsteg i det moderna Ryssland. I det avseendet är målningen rätt ovanlig i hans produktion. Målningen är emellertid också en måleristudie, ett försök att återge vitt med vitt, något Repin övade in också med sina studenter. För beställaren Pavel Tretjakov poängterade Repin att även om motivets dramatik inte betonades var målningen inte en studie, utan en bild ”från den levande verkligheten”.

Det nya århundradets utmaningar 

Sal 3.11 

När 1800-talet led mot sitt slut stod Repin inför flera vändpunkter. De nya konstnärliga strömningarna såsom Mir iskusstva-rörelsens nyromantiska tankegångar började smula sönder hans ställning som banbrytande realist. Muskelstyrkan i hans högra arm började förtvina, vilket också orsakade problem. Samtidigt kejsarmakten småningom försvagades, vilket slutligen ledde till två revolutioner år 1917.

Repin svarade på utmaningarna genom att fortsätta att återge händelser i sin omgivning. Hans uttryck blev emellertid mera spontant, och han målade ibland med impressionistiska ljusstarka och breda penseldrag, och ibland med tjocka färglager för att uppnå känslomättade effekter.

Porträtt av författaren Leonid Andrejev, 1904  

Andrejev (1871–1919) var en rysk författare som i början av 1900-talet var bosatt nära Kuokkala. Han besökte ofta Repins ateljéhem under onsdagsmottaganingarna. År 1907–1908 illustrerade Repin också Andrejevs En berättelse om sju hängda. Andrejev liknade till utseendet en annan författare som stod Repin nära, nämligen Vsevolod Garsjin. Enligt Repin var bådas produktion ”en fortsättning på humanismens höga tradition som hade varit karakteristisk för den ryska konsten under [Aleksandr] Fedotovs och Gogols tid”. 

Porträtt av konstnären Dmitrij Kardovskij, 1908 

Dmitrij Kardovskij (1866–1943) var Repins elev vid Konstakademin i S:t Petersburg. Han blev själv professor vid samma akademi år 1907. Före det hade han bott i München åren 1896–1900. Han gjorde många illustrationer till ryska bokklassiker. Under Sovjettiden kallades han av sin vän Isaak Brodskij till lärare vid Konstakademin i S:t Petersburg, det vill säga det dåvarande Institutet för måleri, skulptur och arkitektur i Leningrad. Ett år efter Kardovskijs död ändrades institutets namn till Repininstitutet år 1944.

I solen (Porträtt av konstnärens dotter Nadezjda (Nadja) Repina), 1900  

Porträttet av Repins dotter Nadezjda Iljinitja Repina (1874–1931) är målat sommaren 1900 i Zdravnjovo. Hon hade deltagit i en sjukskötarkurs i S:t Petersburg och arbetade på sjukhus i området. År 1910 insjuknade hon emellertid i en nervsjukdom och flyttade till Repin i villa Penaty i Kuokkala.

Gogol bränner sitt sista manuskript, 1909  

På bilden ser vi den ryske författare Nikolaj Gogol (1809–1852) under sina sista levnadsdagar, då han besviken på sig själv bränner manuskriptet till andra delen av verket Döda själar. Besvikelse över eget arbete plågade ofta också i Repins sinne. Han bearbetade många verk ett flertal gånger, och man vet att han brände en målning som han hade arbetat på i flera år efter att först ha skurit den i strimlor (första versionen av målningen Vik hädan, Satan).

Den här målningen blev färdig för att hedra hundraårsminnet av Nikolaj Gogols födelse. Repin skrev vid samma tid också en artikel tillägnad författarens livsverk. Repin hade en bred bildning och kände Gogols produktion väl, och han hade även målat flera personer som ingick i hans böcker. Repins samtida kallade honom rentav ibland ”färgernas Gogol”. I många av Repins verk ser man det avgörande, spännande ögonblicket före den slutliga lösningen. De avbildade personerna befinner sig ofta på randen av sin förmåga, i ett spänt tillstånd. Det är som om Repin hade överraskat dem i avgörandets stund.

Porträtt av Aleksandr Kerenskij, 1918  

I februari 1917 abdikerade den ryske kejsaren och landet blev en demokrati för en kort tid. Aleksandr Fjodorovitj Kerenskij, som var advokat i det civila, utnämndes till statsminister. Repin tog ivrigt emot februarirevolutionen: ”Vilken lycka får vi inte möta i livet. Man kan knappt tro att det är sant … Store, allsmäktige Gud! Åh, denna lycka! … ” Repin var intresserad av Kerenskijs väsen och ville föreviga honom på duken, vilket skedde i Kerenskijs arbetsrum i Vinterpalatset, det som tidigare hade varit Nikolaj II:s bibliotek. Resultatet av sittningen blev en skiss utgående från vilken Repin gjorde två porträtt. År 1926 donerade den gamle mästaren det ena till en delegation sovjetkonstnärer som hade kommit till villa Penaty för att övertala honom att flytta till Sovjetryssland.

Demonstration den 17 oktober 1905, 1907–1911  

Repin fick motivet till verket från manifestet Nikolaj II utfärdade under generalstrejken den 17 oktober 1905. Under offentliggörandet utlovades ”orubbliga grunder för medborgarfrihet” för folket, vilket ledde till en övergång till konstitutionell monarki och till att en folkrepresentation eller duma grundades. Bland demonstranterna syns bland annat kritikern Vladimir Stasov. På grund av motivets känsliga natur beslöt censuren förbjuda att målningen visades. Enligt Repins egna ord föreställer verket det framstegsvänliga ryska samhällets frihetsrörelse i ett triumftåg i oktober 1905. Konstnären har i huvudsak avbildat studenter, kvinnliga kursdeltagare, professorer och arbetare i naturlig storlek som jublande bär fram vajande röda fanor och sjunger revolutionssånger. I förgrunden ser man hur demonstranterna har lyft upp en nyligen frisläppt politisk fånge på sina axlar framför en mångtusenhövdad folkmassa som drar fram över storstadens torg i ett kollektivt glädjerus.

Porträtt av storfurst Konstantin Konstantinovitj, 1891   

Storfurst Konstantin Konstantinovitj (1858–1915) hörde till kejsarsläkten Romanov. Han var mera intresserad av litteratur och musik än av den militära utbildning som krävdes för hans del. Han skrev dikter och dramatik och översatte bland annat Hamlet och texter av Goethe och Schiller till ryska. Han var också nära vän med Pjotr Tjajkovskij. Storfursten grundade många litterära sällskap, och som tack för hans idoga ansträngningar utnämnde kejsar Alexander III honom till president för Rysslands Vetenskapsakademi. Han hade också ett nära förhållande till Nikolaj II. 

Porträtt av kejsar Nikolaj II, 1896 

NNikolaj II Aleksandrovitj (1868–1918) var Rysslands kejsare och Finlands storfurste 1894–1917, och den siste härskaren av släkten Romanov. Här har han avbildats i en enkel soldatuniform utan maktens attribut i Vinterpalatsets tronsal. Repin drog sig senare till minnes att arbetssituationen var rörig och att det var svårt att föreviga modellens personlighet eftersom många som hörde till hovfolket hela tiden stökade omkring dem. 

Porträtt av Sergei Witte, 1903 

Målningen är en av de studier Repin gjorde för det stora verket Statsrådets hundraårssession den 7 maj 1901(1903). En av de regeringsmedlemmar som avbildades var Sergej Witte som åren 1892–1903 var minister med ansvar för ekonomiska frågor. Han lyckades genomföra många reformer som ökade Rysslands välstånd även om jordbruket alltjämt släpade efter. Efter generalstrejken 1905 var Witte premiärminister och lyckades tillfälligt lugna ner förhållandena i Ryssland. Tack vare honom återkallades också februarimanifestets föreskrifter gällande Finland år 1905.

Terijoki och tiden i Finland 

Sal 3.12 
Jane och Aatos Erkkos stiftelse 

Repin inledde ett förhållande med Natalja Nordmann och lät bygga ett ateljéhem i Kuokkala i Terijoki (nuv. Repino). Paret bosatte sig där för gott år 1903. Denna vederkvickande period varade fram till 1914 då Natalja avled.

Bolsjevikrevolutionen stängde gränsen mellan Finland och Ryssland i april 1918. Repin blev emigrant på den finska sidan och knöt kontakter med den finländska konstvärlden. Han donerade konstverk till Ateneum, och för att fira detta hölls en stor fest till hans ära på Societetshuset i Helsingfors. I sin konst avbildade han sin närkrets, men sökte sig också nostalgiskt till sin ungdoms Ukraina och till sina religiösa erfarenheter. Repin avled 1930, och hans grav finns på ateljéhemmets gård i Kuokkala.

”Vilken frihet!”, 1903  

Repin skissade målningen ”Vilken frihet!” i Kuokkala på Finska vikens kust. Hans samtida med Vladimir Stasov i täten gav verket metaforiska tolkningar: ”Vilken frihet!” var som en lovsång till ungdomen och studenterna som var beredda på stora omvälvningar och på förändringar som skulle rulla fram likt naturkrafter. Stasov var därför övertygad om att Repin i detta verk ”för ett ögonblick förflyttades från den för honom naturliga realismen och verkligheten och steg in på metaforernas, allegoriernas och den gåtfullt tolkade konstens område”. Repin tog själv avstånd från alla dolda budskap i sin målning: ”Vad då för metafor! … här dansar en student masurka med en kvinnlig kurskamrat, det är allt!” Enligt en tolkning kunde man här se Repins jubel över att hemmet i Kuokkala hade blivit hans och Natalja Nordmanns stadigvarande bostad.  

Dubbelporträtt av Natalja Nordmann och Ilja Repin, 1903  

Repins skicklighet som uttolkare av människans själsliv förmedlas också i detta intima dubbelporträtt där konstnären sitter tillsammans med sin andra hustru, författaren Natalja Nordmann. De arbetade också tillsammans; Repin illustrerade flera av Nordmanns böcker. Nordmann avled 1914 i tuberkulos i Schweiz.

Repin bodde i Kuokkala (nuv. Repino) på Karelska näset i sitt hem villa Penaty från 1903 fram till sin död 1930. Man försökte utan framgång locka honom tillbaka till Sovjetryssland när området anslöts till Finland 1918. I villa Penaty infördes till stor del på Natalja Nordmanns initiativ ett modernt levnadssätt med vegetarisk kost och gående bord. Bland finländarna var Terijoki en populär vistelseort sommartid, där framför allt representanter från konstens olika områden trivdes. Till onsdagsmottagningarna i villa Penaty kom både ryska emigranter och också finländska konstnärer som Repin hade lärt känna.

Porträtt av Natalia Nordmann, 1900  

Natalja Nordmann (1863–1914) var romanförfattare och dramatiker (under pseudonymen Severova) samt essäist och översättare. Hon hade ett fast förhållande med Repin. De blev bekanta 1898 när Repin undervisade i prinsessan Tenisjevas studio i Talasjkino där Nordmann hjälpte Tenisjeva i hennes välgörenhetsprojekt. År 1899 köpte Repin konstnärshemmet villa Penaty i Kuokkala i Nordmanns namn. Villan fick namn efter antikens husgudar (lat. penates). Porträttet är målat i juli 1900 vid Zell am See i Österrike när Repin och Nordmann var på hemresa från världsutställningen i Paris.

Porträtt av Fru Rivoir, 1918 

Modell för detta porträtt som ger en känsla av liv och omedelbarhet är Alisa Rivoir, lärare i franska, som också lär ha gett Repin lektioner i franska. Målningen som köptes till Gösta Serlachius konststiftelses samling år 1968 har nyligen konserverats inför utställningsturnén. Verket är målat i olja på en linoleumyta med alla-prima-teknik (vått i vått), det vill säga att verket blev färdigt med en gång.

Självporträtt, 1920

Här är Repin 76 år gammal och befinner sig i en av sitt livs dystraste vändpunkter. Gränsen mellan Finland och Sovjetryssland stängdes våren 1918, och Repin blev isolerad från släkt och vänner med undantag för sonen Juri. I ett brev beklagade han sig över att han inte kunde värma ateljén och andas ut för att därmed kunna glömma sig själv. Han kände sig som en slav i sin isolering, fingrarna var stelfrusna och hjärnan valen, men hjärtat hade trots allt inte förstenats. Självporträttet är målat på linoleum, vilket var det enda underlag han då kunde få tag i.

Gopak (Zaporogkosackernas dans), 1926–1930  

Gopak som beskriver en ukrainsk folkdans är en milstolpe i Repins sena produktion. Repins tankar var in i det sista sysselsatta med att slutföra detta sista arbete med kosacktema. Han var redan 82 år gammal när han började måla verket och hade vid den här tiden ekonomiska bekymmer. Det var svårt att få ihop medel för att köpa duk, och den åldrande mästaren var tvungen att nöja sig med att måla på linoleum. Han talade om valet av kosacktema för sitt forna hemlands tidningskorrespondenter som en ”stor hemlighet”. Motivet hade mognat hos Repin som en monumentalmålning, och han skrev om vackra landskap som hade stannat i hans minne från ungdomsåren. På den tiden ”… tystnade inte sångerna, kosackernas sång, och när kvällen kom blev det kosackdans och akrobathopp över elden …”. Repin talade om för Kornej Tjukovskij att målningen var tillägnad Modest Musorgskijs minne.

Golgata, 1921-1925

I sin ungdom arbetade Repin som ikonmålare. Senare, i slutet av 1890-talet, blev han intresserad av motiv i anslutning till kristendomen och reste rentav till platser i Palestina där händelserna i Nya Testamentet antas ha utspelats. Som äldre gick han tillbaka till den ortodoxa kyrkan och återupptog Jesu öden i sin konst, enligt egen utsago likt alkoholistens upprepade återfall. Golgata är till sitt motiv en ovanlig tolkning av uppståndelsens morgon. Målningen hamnade via en helsingforsisk konsthandlares förmedling i Norge och donerades därifrån senare till USA.

Portrait of Akseli Gallen-Kallela, 1920  

Repin var väl förtrogen med finsk konst och finska konstnärer, men uppskattade till en början inte Gallen-Kallelas konst, framför allt inte hans målningar med Kalevalamotiv och den symbolistiska stilen. Senare ändrade han åsikt och vänskap uppstod. Porträttet är målat i september 1920 i Helsingfors dagen efter Finska Konstföreningens festmiddag som hölls till Repins ära efter att han hade donerat verk till föreningen. Konstnären målade under en sittning detta energiska porträtt där modellens hållning, kraft och glimt i ögat framhävs. Också detta verk donerade han till Finska Konstföreningen. Han berättade att Gallen-Kallelas resliga gestalt, hållning, glimt i ögat, kosacklika uttryckssätt och svarta mustascher hade inspirerat honom och påmint honom om zaporogerna.

CENTRALA LIVSFASER 

1844 
Ilja Repin föds den 24 juli (n.s. 5 augusti) i Tjugujev i guvernementet Charkov. Hans far är soldatkolonisten Jefim Vasiljevitj och hans mor Tatiana Stepanovna, f. Botjarova.

1854–1863 
Studerar till ritare på institutet för militär topografi i Tjugujev. Går i lära hos ikonmålaren Ivan Bunakov i Tjugujev.

1863 
Får i uppdrag att måla ikoner och väggmålningar till kyrkor. Reser till S:t Petersburg. Börjar studera på Konstföreningens ritskola.

1864 
Antas som extraelev vid Kejserliga konstakademin. Blir antagen som ordinarie elev vid Konstakademins klass för historiemåleri

1865 
Får titeln fri konstnär.  

1870 
Reser under ledigheten längs Volga för att samla in material för pråmdragartemat. Får en beställning på målningen Pråmdragare vid Volga av akademins vicepresident, storfurst Vladimir Aleksandrovitj. 

1871 
Vinner Konstföreningens första pris för målningen Pråmdragare vid Volga. Målningen Jesus uppväcker Jairi dotter från det döda blir färdig. Får guldmedalj för målningen samt ett sexårs stipendium för resa utomlands.  

1872 
Gifter sig med Vera Sjevtsova. Dottern Vera föds. 

1873 
Bor i Rom, Neapel och Albano samt besöker Venedig och Florens. Flyttar till Paris och hyr ateljé och bostad i Montmartre. 

1874 
Deltar för första gången i Vandrarnas (Peredvizjniki) samutställning, vilket väcker förargelse på akademin. Dottern Nadezjda föds i Paris.

1876 
Återvänder med familjen till S:t Petersburg. Förlänas akademikertitel för verket Sadko i havskungens rike.

1877 
Sonen Jurij föds. Flyttar med familjen till Moskva.  

1878 
Blir medlem av föreningen Vandrarna. Bor på Savva Mamontovs gård i Abramtsevo och målar porträtt av gårdens ägare och gäster.  

1880 
Reser till södra Ryssland och Ukraina tillsammans med Valentin Serov för att samla material för verket med zaporogtema. Återvänder till Moskva, dottern Tatiana föds.  

1881 
Reser till S:t Petersburg och målar Musorgskijs porträtt i militärsjukhuset Nikolaj. Deltar i en religiös procession i ett kloster i trakten av Kursk och målar studier för målningen Religiös procession i guvernementet Kursk. 

1882 
Träffar ofta Tolstoj. Flyttar med familjen till S:t Petersburg. 

1884 
Ställer ut Den oväntade återkomsten på Vandrarnas 12 utställning. Får av Kejserliga hovministeriet en beställning på arbetet Kejsar Alexander III tar emotlandsbygdens byäldste på Petrovskijpalatsets gård i Moskva.  

1887
Besöker Tolstoj i Jasnaja Poljana och målar porträtt av honom. Skiljer sig från hustrun Vera Repina.

1888
Reser med sonen Jurij till södra Ryssland längs Volga, Don och längs militärvägen i Grusien och gör skisser för verket Zaporogkosacker skriver brev till den turkiske sultanen. Tecknar ättlingar till zaporogkosacker i byn Pasjkovskaja.

1891
Blir bekant med författaren Natalja Nordmann (Severova). Separatutställning öppnas på Kejserliga konstakademin med 298 arbeten. Zaporogkosacker skriver brev till den turkiske sultanen visas för första gången.

1892
Mindre version av separatutställningen i S:t Petersburg öppnas i historiska museet i Moskva. Förvärvar gården Zdravnjovo i guvernementet Vitebsk. Bor där med sina äldsta döttrar.  Godkänner ett erbjudande att bli chef för Kejserliga konstakademins målarateljé. Förlänas professorstiteln.

1893 
Zaporogkosacker skriver brev till den turkiske sultanen ställs ut på världsutställningen i Chicago där den vinner huvudpriset. Reser i Europa med sonen Jurij. Skriver ner sina tankar om modern och klassisk europeisk konst under rubriken ”Brev om konst”, som publiceras i Teatraljnaja Gazeta i S:t Petersburg. Antas som fullvärdig medlem av Kejserliga konstakademin.

1894 
Tillträder som chef för konsthögskolans målarateljé som är en del av Kejserliga konstakademin.  

1898 
Utnämns till rektor för konsthögskolan för ett år. Reser via Odessa och Konstantinopel till Palestina för att med egna ögon se ”det bibliska folkets födelseland”.

1899 
Publicerar ett brev i tidskriften Niva som bekräftar meningsskiljaktigheterna mellan honom och konstnärsgruppen Mir iskusstva. Köper villa Penaty i Kuokkala på Karelska näset i Natalja Nordmanns namn. Illustrationer till Gorkijs och Tjechovs noveller. 

1900 
Reser med Natalja Nordmann till världsutställningen i Paris där han deltar både med egna verk och som måleriavdelningens domare. Får det högsta hors concours-priset för sina porträtt av Sofia Dragomirova, César Cui, Ivan Tolstoj och Jevgenij Pavlov.

1903 
Börjar använda en palett som kan fästas vid midjan på grund av en belastningsskada i högra handen. Bosätter sig stadigvarande i villa Penaty i Kuokkala. 

1904 
Kallas till hedersmedlem vid Litteratur- och konstsällskapet i Moskva dit också Tjechov, Vladimir Korolenko, Leonid Andrejev och Stasov hör. Tar emot sina första gäster i villa Penaty. Onsdag blir besöksdag i Penaty.  

1905 
Undertecknar efter ”Blodiga söndagen” (9 januari) Vandrarnas vädjan där man kräver att statsskicket omedelbart förnyas. Förlänas statsrådets titel. Träffar ofta Gorkij i Kuokkala.  Avgår från lärartjänsten på konsthögskolan.

1906 
Bygger en våning till på villa Penaty med två arbetsrum (ett mot söder för vinterbruk och ett mot norr för sommarbruk). 

1907 
Lämnar lärartjänsten på konsthögskolan för gott.  

1910 
Ger den nya konsten frän kritik i sina texter Izdebskis salong och Pytonormens helvete.

1911 

Skriver en biografi över Tolstoj. Firar tillsammans med lokala invånare 50-årsdagen av livegenskapens avskaffande i Ryssland i Penaty.

1912 
Reser till Helsingfors tillsammans med Kornei Tjukovskij och Isaak Brodskij, besöker Ateneum.  

1914 
Blir utnämnd till hedersmedlem av Finska Konstföreningen.  Reser till Schweiz där Natalja Normann avlider i tuberkulos. 

1916 
Bestämmer sig för att ge ut sina memoarer i bokform Daljokoje i bliskoje (komplett version 1937) (finsk översättning Mennyt aika läheinen 1970). 

1917 
Välkomnar med glädje att Ryssland utropar sig till republik. Konstnärens 45-åriga konstnärskarriär firas i Mihailvoskijteatern i S:t Petersburg.

1918 
Gränsen mellan Ryssland och Finland stängs, villa Penaty blir på finska sidan. 

1919 
Verk av Repin och sonen Jurij visas på statens konstutställning i Konstpalatset (f.d. Vinterpalatset) i S:t Petersburg.

1920 
Donerar 7 egna och 23 verk av andra ryska konstnärer till Finska Konstföreningen. Utnämns till Finska Konstföreningens hedersmedlem. De donerade konstverken visas i en utställning på Ateneum, konstnären tilldelas riddartecknet av Finlands Vita Ros orden. Finska Konstföreningen arrangerar en festmiddag till Repins ära. Emigranttidningen Mir publicerar Repins texter där han kritiserar sovjetmakten.  

1921 
Börjar förbereda ett grupporträtt över finländska konstnärer, Finska stormän. Separatutställning i New York.  

1922 
Konstnärens bok Minnen. Pråmdragare vid Volga publiceras i Petrograd. Dottern Vera flyttar från Petrograd till Kuokkala. Repinutställning i stadshuset i Tammerfors. Besöker Helsingfors där Galerie Hörhammer ställer ut porträtt och verk med biblisk anknytning i en separatutställning. Verk visas i London. 

1923 
Utställning i Viborg samt försäljningsutställningar i Prag och Brno i Tjeckoslovakien

1924 
Separatutställning i Prag. En grupp akademiska konststuderande grundar Ilja Repins konstnärsförening i Moskva.  

1925 
Framgångsrik utställning i Salon Strindberg som fortsätter till Stockholm. Separatutställning i Prag och Nice. Jubileumsutställning i Ryska museet i Leningrad med 340 verk. 

1927 
Utställning på Salon Strindberg i Helsingfors med 23 verk, bl.a. Golgata, Morgonen efter uppståndelsen, Svarta havs-kosacker (Svartahavsfiskarna) ochFinska stormän.

1928–1929 
Utställningar i Prag, Helsingfors, Göteborg, Köpenhamn och Nice. 

1930 
Utställning av verk i Berlin, sedan Amsterdam och Belgrad. Konstnärens hela familj samlas i villa Penaty. Repins hälsa försämras och han avlider den 5 oktober. Han begravs i villa Penatys trädgård.