Navigera på sidan
Outi Heiskanen
Konstmuseet Ateneum
8.10.2021–9.1.2022
Akademiker Outi Heiskanen (f. 1937 i S:t Michel) hör till Finlands mest framgångsrika och kända konstnärer. Hon är en virtuosmässig konstgrafiker som också experimenterar med att ifrågasätta regler och spränga gränser.
Heiskanens bildmotiv stannar inte statiskt inom sina ramar. De kan lika väl ta formen av installationer, sväva i luften, förvandlas till spelkort eller smälta in i varandra i nya och överraskande kombinationer eller ”samverk”.
Konstnären som älskar att uppträda fick en framträdande roll i den på 1970-talet grundade gruppen Record Singers, en av den finländska performanskonstens pionjärer. Hon hörde tillsammans med sina vänner även till de första inom jord- och miljökonst.
Outi Heiskanens viktigaste lärofader var Mäster K., grafiker Pentti Kaskipuro, men hon har också själv haft ett starkt inflytande på ett flertal kolleger och elever.
Utställningen belyser hur många nya vägar Outi Heiskanen har öppnat på konstens område. I utställningen ingår grafik, teckningar, målningar och installationer samt performansinspelningar från en tidsrymd på över 50 år. Den produktiva konstnärens levnadsbana belyses också med ett stort urval fotografier och levande bilder.
Utställningen har kuraterats av Outi Heiskanens konstkännare och mångåriga vän, FD Tuula Karjalainen, tillsammans med Ateneums intendent Sointu Fritze. Saltexterna baserar sig på Tuula Karjalainens nyutgivna biografi Outi Heiskanen, taiteilija kuin shamaani (Siltala Förlag 2021).
Hur bilderna föds
Som konstnär har Outi Heiskanen inte varit någon förkunnare. Hon har inte sökt inspiration eller motivation från världen utanför, men desto mera från sitt eget inre.
Hur bilderna föddes har för Outi varit en mycket personlig upplevelse, en mystisk process som hon också själv ofta har förundrat sig över. Det var som om bilderna hade funnits inom henne långt innan hon gav sig i kast med dem. De påminner om urbilder, bilder från en värld som vi förnimmer redan innan vi föds.
Outis konst är också i hög grad kroppslig, och hon talar själv också ofta om att föda fram bilder: Bildens födelse, hur den rör sig igenom mig, är alltid en stor upplevelse, som en orgasm. Ofta förknippad med en kärleksupplevelse eller enorm empati.
Kvinnoliv
Ett centralt tema i Outis konst har varit att studera kvinnans liv. Hon har grubblat över äktenskapet som institution, särskilt sitt eget, dess egentliga syfte och berättigande. Hon har föreställt sig också alternativa familjekonstellationer, enklare än det traditionella äktenskapet. Också i kortleken hon har skapat finns olika slags familjer och sociala världar. Enligt henne finns där diffusa familjer, de mest misslyckade och splittrade äktenskap. Men om man bara fortsätter att spela bildas snart igen en ny familj.
Traumat
Våldtäkt är ett bestående trauma i Outis liv. Hon har berättat ofta och under olika decennier hur våldtäktsmannen hade förstört henne. Hon mindes den traumatiska händelsen:
Innan jag hade legat med någon man blev jag synnerligen rått våldtagen. Händelsen efterlämnade en bestående jungfrudom så, att även om jag senare blev mina barns mor och äktenskapsbrytare, hade jag blivit oförmögen till att förlora min oskuld – efter barndomen blev jag gumma utan att någonsin tvingas till eller få en chans att uppleva vuxenliv.
Den risiga linjen
Redan som ung nybörjarkonstnär förstod Outi den levande linjens – den risiga linjens – skönhet. Den är organisk precis som blodkärlen, bladvass eller naturligtvis ett ris.
Ris har varit det material hon har älskat mest. Under årtionden byggde hon hyddor av ris var än hon var bosatt. I samband med sina utställningar uppmuntrade hon människor till att också själva bygga hyddor. På utställningarna Flyttbara Tuonela (1983) och Hus (1996) på Helsingfors stads konstmuseum i Mejlans blev det just så. Rishyddor finns också som motiv i hennes grafiska verk.
Människan och djuret
Outi har undersökt och tecknat djur och människor samt korsningar mellan dem genom hela sin produktion: fru bäver, åsnekvinnan, kattbabyn och många fler. Hennes tidiga, nära och naturliga förhållande till djuren har bibehållits och fått nya former.
År 1977 skrev hon i sin dagbok:
Eftersom djuret är det mest humanistiska vi har använder jag djuret som länk i dessa arbeten, djuret som mytologiskt väsen, metamorfosen blanddjur, det nära förhållandet mellan människa och djur.
Grafiker och uppträdande aktör
Outis viktigaste uttrycksform är grafiken, men hon har älskat också att uppträda och att göra saker tillsammans. Hon har beskrivit förhållandet mellan konstgrafik och performans så här:
Grafikern är en mörk, kutryggig figur som pysslar med sina ritstift och etsningssyror. Att göra grafik är ett hopkurat arbete. Det Record Singers producerar är för mig en nödvändig motvikt. Ändå innebär det grafiska arbetet liv, eftersom grafiken är det ytterligaste och mest intima av mitt skapande arbete, den produkt som har burit längst.
Familj och vänner
I Outis verk möter vi hennes familj och stora vänkrets. Hon har funnit sina motiv i sinnets lager och i vardagen, i allt hon såg. Outi har haft direkt kontakt med sitt dolda medvetande.
För henne betyder bilder:
… så personliga – det känns som om man inte kunde visa dem för någon annan. Allting har sin början i subjektiva upplevelser och människorelationer, men det mest smärtsamma måste hållas på avstånd.
Outis bilder cirklar kring livets grundfrågor: sorg, kärlek, glädje, död och rädsla samt längtan, födelse, graviditet. De är gemensamma för oss alla och samtidigt odelat personliga.
Tibet
Outi har rest mycket i Asien. Hon har varit speciellt intresserad av Tibet, dess kultur, religion och människor. Hennes stora, årtionde långa längtan var att ta sig runt det för buddhisterna heliga Kailashberget. Enligt henne själv var viljan så kraftig, att hon var beredd att göra det om hon så skulle bli tvungen att krypa. Äventyret genomfördes slutligen år 2000 tillsammans med hennes vän Tuula Karjalainen.
Enligt Outi var Kailashberget:
… världsalltets centrum och förlossningsöppning. Dess nervsystem och blodomlopp suger i sig toner, förvandlar dem till musik och färger, där tiden tar av sig hatten och bugar. Välkommen.
Färgerna
Outi har älskat färger, framför allt typiska Tibetfärger. Under flera decennier försökte hon få in färger i sin grafik, men det var inte alltid tekniskt så enkelt. Hon har skrivit om färger, och det hon upplevde blev till de vackraste kärleksdikter eller sånger.
Återigen denna undrens stund då jag satt och lät färgerna komma, och de kom. Först kom det blå, precis som det brukar. Utifrån det blå sprang klargrönt som bleknade till gulgrönt, genom vilket jag såg komplementfärgen rött, som prickar eller bristningar. Färgen började andas men sedan blev det lugnt, hela mitt huvud fylldes av en himmelsblå färg, blått så långt ögat nådde, rivet i kanterna som en trasa. Klart, rent himmelsblått. (1995)
Kortspel
En av Outis starkaste barndomsupplevelser var då hon såg sin far spela kort med några manliga gäster. Som den nyfikna flicka hon var smög hon sent en kväll i hemlighet ut, klättrade upp för stegen och tittade in genom gästrumsfönstret. Det hon såg var bländande och märkligt. Pappa och farbröderna satt och lekte med mönstrade papperslappar.
Så här beskrev hon det hon såg:
Jag såg bara att männen räckte varandra små lappar
med människobilder och prickar på.
Precis som när en docka eller ett kottedjur får liv
i barnets lek var de små pappersdockorna levande
i männens händer.
Det de hade hittat på kändes hisnande: i stället för att själva prata
lät de de små bilderna tala för dem och med varandra.
Outi Heiskanen och Janne Laine
Bildkonstnär Janne Laine var Outis förtrogne avdragsexpert. Han konstaterade att de efter att ha arbetat tillsammans i flera år insåg att det fanns en hel del likheter i deras arbeten även om de till sitt uttryck låg långt ifrån varandra. Laines roll växte och han ”blev så småningom en del av Outis Buskvindsfolk”.
Vi gjorde våra första gemensamma arbeten till Gränslandsserien och var verkligen entusiastiska. Vi skapade båda något som vi inte hade kunnat åstadkomma ensamma. Mina tysta landskap hade fått sina första invånare, och Outis Buskvindsfolk fick äntligen mark under fötterna.
Outis och Janne Laines samarbete var fruktbart, och som resultat föddes ett flertal gemensamma arbeten och utställningar.
Immi Piilo
Det rika sociala livet kunde trötta ut Outi trots att det var trevligt. Då var hon i behov av bipersoner, extra-Outir. Den riktiga, fysiska Outi skulle få vila, göra konst eller kanske spela kort, medan hennes biperson i stället skulle rumla runt i stadsvimlet på nätterna och ge intervjuer. Outi har härskat över sina bipersoner och älskat dem. Hon har använt dem vid behov för att berika, skydda och uppliva sitt verkliga outiheiskanen-liv.
Ur konstnärlig synvinkel har den viktigaste bipersonen varit Immi Piilo. För henne har nästan allt inom konsten varit tillåtet. Immis verk är fulla av starka färger som har kombinerats fördomsfritt fullständigt utan hänsyn till estetikens lagar eller färgkartor. Immi har fått klottra med färger av hjärtans lust och måla vad som föll henne in. Hon har inte varit fjättrad av några akademiska normer eller regler när hon har trotsat den så kallade goda smaken och lagt sista handen vid en målning genom att klämma ut guldfärg direkt från tuben.
Tomhet
Tomhet har varit heligt för Outi. Hon har ofta citerad en medeltida mystiker, sin älskade mäster Eckharts ord, att tomhet till och med är större än gud.
I sin dagbok från 1980-talet tänker hon så här:
Här finns ingenting, det finns ingenting någonstans,
tomheten är ovillkorlig och överallt …
Ett nät av spröd och sensorisk existens
i korsningen mellan dimensionerna tid och rum.
Ett av de viktigaste motiven till att göra installationer har varit för att skapa tomhet:
Att bygga tomhet innebär anspråkslös iakttagelse,
okoncentrerad uppmärksamhet, ett nät med vilket man
ur intet plockar fram människofigurer, en folkstam,
ett folks ritualer, spelregler, sorg, ensamhetskänsla,
sysslolöshet, pysslande, man är medveten om
fåfängligheten och hänförd av livets ryckande orgasm.
Jag har funderat på om det går att bygga tomhet.
Centrala livsfaser
1937
Föddes den 26 september i S:t Michel som enda dotter i en trebarnsfamilj. Fadern var veterinär och familjen flyttade ofta.
1956
Tog studenten i Salo. Inledde sina studier på Konstindustriella läroverket i Ateneumbyggnaden.
1959
Blev färdig bildkonstlärare och gifte sig med sin studiekamrat Toivo ”Topi” Heiskanen. Arbetade som lärare i bildkonst i Uleåborg, Jyväskylä och Helsingfors fram till år 1974.
1961–1964
Döttrarna Metti (1961) och Karoliina (1964) föddes.
1966–1973
Studerade på Konstindustriella läroverket under sin livslånga lärofader Mäster K, det vill säga Pentti Kaskipuro. Studerade också på Finska Konstakademins skola men blev avstängd (1969).
1968
Första resan till Fjärran Östern, besökte Indien, Afghanistan och Pakistan.
1972
Antogs som medlem av Finlands konstgrafiker rf.
1973
Outi Heiskanen, Mirja Airas, Hannu Väisänen och Pekka Nevalainen bildade tillsammans gruppen Record Singers samt den därmed sammanhängande Bellini-akademin.
1974
Första separatutställningen på Finlands konstgrafikers galleri i Helsingfors.
1976
Erhöll statens konstpris.
1977
Resa till Indien och Pakistan tillsammans med professor Asko Parpolas forskningsgrupp. Utställningen Från Mesopotamien till Singapore tillsammans med Tero Kiiskinen och Jukka O. Miettinen på Amos Andersons konstmuseum.
1978
Erhöll ett grafikpris på utställningen Graphica Creativa i Jyväskylä.
1979
Erhöll första pris för verket Beundrad skönhet i finska Olivettis grafiktävling. Filmen Korthuset tillsammans med Tarja Strandén.
1983
Utställningen Flyttbara Tuonela på Helsingfors stads konstmuseum i Mejlans. Förutom Outi Heiskanen och Record Singers medverkade också Martti Aiha, Riikka Haahti, Anne Kauppi, Jan Olof Mallander och Sakari Viika.
1984
Pro Finlandia-medaljen och Pro Graphica-priset på Graphica Creativa i Jyväskylä.
1986
Pris för verket Mila-Repa II på konstgrafikbiennalen i Bradford i Storbritannien. Valdes till årets konstnär i samband med Helsingfors festspel, utställning på Helsingfors Konsthall.
1988
Första resan till Tibet.
1989 till början av 2000-talet
Bodde under en del av året på Gotland tillsammans med sin manlige vän Anders Lund.
1992–1995
Professor på Bildkonstakademins grafiska linje 1992–1994, därefter rektor fram till 1995.
1994
Resa till Sikkim där dokumentärfilmen Fjärran Östern kallar regisserad av Tarja Strandén görs. Koordinerade utställningen Hugo Simberg och Outi Heiskanen besöker Gallén på Gallen-Kallela Museet i Esbo.
1995
Utställningen På avstånd liknar de myggor på Sara Hildéns konstmuseum tillsammans med Juhani Harri.
1996
Prins Eugens medalj till en meriterad nordisk konstnär. Utställningen Hus på Helsingfors stads konstmuseum.
1997–1998
Monumentalverket Scen på Tekniska högskolan i Villmanstrand. Promoverades till hedersdoktor i filosofi vid Helsingfors universitet. Alfred Kordelins stiftelses utmärkelse. Undervisnings- och kulturministeriets Finlandspris som erkänsla för en betydelsefull konstnärlig karriär.
2000
Reste tillsammans med sin vän Tuula Karjalainen till Tibet där drömmen att ta sig runt Kailashberget förverkligades. Utställningen Buskvindsfolkets by på konstcentret Retretti.
2002
Utställningen Hemlängtan på Salos Konstmuseum.
2004
Tilldelades hederstiteln akademiker av republikens president Tarja Halonen. ”Konstnärssystrarna” Outi Heiskanen, Lena Cronqvist och Irina Zatulovskaja höll gemensam utställning i S:t Petersburg, Moskva, Novgorod och Ferapontovo samt på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm (2005).
2005
Retrospektiv utställning på Sara Hildéns konstmuseum i Tammerfors.
2010
Första framträdandet med täcknamnet outsiderkonstnär Immi Piilo på Galleri Orton i Helsingfors. Köpte sitt barndomshem i Vemo i Sydvästra Finland och grundade där konstgalleriet Oheistaidekoti som verkade fram till 2018.
2011
Första utställningen på Oheistaidekoti, Mestari K. ja oppilaat (Mäster K. och hans elever), var en grupputställning till minnet av Pentti Kaskipuro. Tilldelades Finlands Lejons orden.
2012
Urhavet, 75-årsutställning på Didrichsens konstmuseum tillsammans med Janne Laine.
2013
Resesällskapet, retrospektiv utställning på Wäinö Aaltonen museet i Åbo.
2015
Sedan 2015 har Outi Heiskanen bott på ett vårdhem.