Ateneums turnerande samling

Maria Wiik: Kardande flicka, 1883. Finlands Nationalgalleri / Konstmuseet Ateneum. Bild: Finlands Nationalgalleri / Kirsi Halkola

Folk

Under 1800-talets sista decennier byggde man i Finland upp en idealbild av folket. Bönder och borgerskap avbildades i romantikens anda.

Scenerna var ofta arrangerade men tyder också på ett intresse för etnologiskt material såsom dräkter och föremål.

Med historiska målningar ville man däremot beskriva sådant som hade hänt i det förflutna såsom krig och bemärkta personers liv. Konstnärerna blev rentav uppmuntrade till att göra historiemålningar, men behållningen blev magrare an förväntat. Däremot hade man fullt upp med porträtt, för visst var det ju viktigt att personer som ur landets synvinkel ansågs viktiga förevigades med porträtt.

Alexander Lauréus / Kalaset hus pastorns och Lappläger

Alexander Lauréus (1783‒1823) målade flera verk med dans som tema. Målningen tar fasta på harmonin och på allmogens värdighet och välstånd. Den romantiskt skönmålade bilden av allmogelivets naturlighet och renhet bygger delvis på upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseaus idéer, och man vet att Lauréus kände till dem.

Som representant för romantikens konst var Lauréus intresserad av stämningseffekter som uppnåddes med hjälp av ljuset, och han är särskilt känd för sina skildringar av eldsken. Stämningsskapare har varit viktigare för konstnären än etnologisk exakthet. Lauréus besökte veterligen aldrig själv Lappland även om han avbildar dess folk vid en lägereld i sitt verk.

På grund av bristen på organiserad utbildning kunde Lauréus inte få yrkesmässig konstundervisning i Finland. En gemensam insamling gjorde det möjligt för honom att börja studera på Kungliga konstakademin i Stockholm 1802. Där lyckades han med tiden bli medlem av konstakademin och uppnådde titeln hovmålare. Med stöd av ett sexårigt resestipendium gjorde han studieresor först till Paris och senare till Rom. På sina resor ägnade han sig mest åt att skildra folklivet. Lauréus karriär avbröts av en plötslig febersjukdom som drabbade honom i Rom. Då befann han sig mitt i en aktiv skaparperiod och var som konstnär på väg att utvecklas i mera realistisk riktning. Efter Lauréus död höjde Finska Konstföreningen honom till förebild för den finska målarkonsten.

Kreeta Haapasalo spelande kantele i en bondstuga

Kring kantelespelaren på Robert Wilhelm Ekmans (1808–1873) målning har en samling andäktiga lyssnare samlats. Förutom husfrun lyssnar de unga herrskapskvinnorna och deras barn till musiken, liksom den piprökande soldaten och fiskaren som reparerar sina nät. Tonerna har också fångat husets dotter som pysslar vid kärlskåpet och den täljande pojken på golvet.

Kantelespelaren Kreeta Haapasalo var en känd folkmusiker. Under nödåren på 1860-talet livnärde hon sin familj som vandrande kantelespelare och runosångare. Den bildade klassens intresse för det finska folkets rötter gjorde henne mycket populär. Kreeta Haapasalo sågs som en sinnebild och tolk för den gamla Kalevalatraditionen. Genom henne kände man sig få en omedelbar kontakt med den ursprungliga, äkta finskheten.

Ekman hade utbildat sig på konstakademin i Stockholm. Hans produktion präglas av ett omättligt intresse för det finska folkets historiska öden och liv. Efter resor till Frankrike och Italien återvände Ekman för gott till Finland 1845, och var fram till sin död överlärare för Åbo ritskola som grundades 1846. Konstnärens stora men ofullbordade dröm var att illustrera nationaleposet Kalevala.

Ekmans folklivsskildringar fick ett gott mottagande. Bilden av den kantelespelande kvinnan återspeglar en idealiserad bild av det finska folket och de kulturella band som oavsett samhällsklass band det samman. Enigheten och sämjan framhävs av den tryckta bilden av den älskade kejsaren, Alexander I, som betraktar scenen från väggen.

Hihuliterna

Tyko Sallinen (1879–1955) var en viktig finsk expressionist och experimenterande konstnär, rentav en konstens rebell. Han lät sig bland annat inspireras av fauvismen när han utvecklade sitt frodiga uttryck, och i början av 1910-talet använde han sig av en målningsteknik med en tjock, gipsartad grundering och en målad yta som gav ett söndervittrat intryck.

Tyko Sallinen var grundaren av Novembergruppen. Sallinens palett började liksom många andras domineras av grå, blå och bruna nyanser med influens bland annat från den internationella kubismen. Motivkretsen var emellertid ofta vardagligt finsk: folk och landskap. Målningen Hihuliterna utställdes på gruppens utställning i Ateneum i 1918. Beskrivningen av religiös hänryckning och extas anses höra till konstnärens centrala verk.

Pressmeddelande

Magnus Enckells utställning till Ateneum – 150 år sedan den mångsidiga konstnärens födelse

  På Konstmuseet Ateneums tredje våning visas 23.10.2020–14.2.2021 en stor utställning av målaren Magnus Enckells (1870–1925) konst. Utställningen presenterar ett täckande urval ur en av guldålderns mest betydelsefulla konstnärers produktion och lyfter fram honom som en mångsidig opinionsbildare inom kulturlivet. Ateneum firar konstnärens 150-årsdag…

Läs mera