Den stora ryttaren -utställningens saltexter

Marino Marini: Den stora ryttaren, 1978. Konstmuseet Ateneum, saml. Rolando & Siv Pieraccini. Bild: Finlands Nationalgalleri / Yehia Eweis

Marino Marini: Den stora ryttaren, 1978. Konstmuseet Ateneum, saml. Rolando & Siv Pieraccini. Bild: Finlands Nationalgalleri / Yehia Eweis

Marino Marini (1901–1980) är 1900-talets internationellt mest kända italienska skulptör, men han var också en ansedd målare och grafiker. Marinis helhet i Pieraccinis samling är den största och värdefullaste med rentav 93 arbeten. Flera av Marinis grafikblad bildar seriella helheter. De mest imponerande av portföljerna är från slutet av 1970-talet och de kom att bli hans sista. Serierna består av färggranna illustrationer till William Shakespeares dikter. Som mest har 28 olika färgnyanser använts i en enda bild, vilket betyder att bilderna har varit trycktekniska mästerprov för tryckeriverkstaden Labyrinth i Florens där de är gjorda.

Från år 1935 började Marini göra verk med temat hästar och ryttare som senare kom att bli ett av hans centrala konstnärliga motiv. Till en början avbildade Marini sina ryttarskulpturer så att hästen och människan var separata gestalter, men i produktionen efter andra världskriget bildar de ofta en enhetlig plastisk helhet. Krigets händelser hade en stor inverkan på Marinis konst, och i ryttarmotiven från efterkrigstiden betonas tragiska drag hos gestalterna. Hästarnas ofta utdragna och uppåtvridna halsar visar att konstnären tog intryck av den lidande hästens ställning i Picassos målning Guernica.

Nina Terno: Sommar, 1979. Konstmuseet Ateneum. Bild: Finlands Nationalgalleri

Nina Terno: Sommar, 1979. Konstmuseet Ateneum. Bild: Finlands Nationalgalleri

Eila Hiltunen: Lavbevuxen kvinna, 1969. Konstmuseet Ateneum. Bild: Finlands Nationalgalleri / Hannu Aaltonen

Eila Hiltunen: Lavbevuxen kvinna, 1969. Konstmuseet Ateneum. Bild: Finlands Nationalgalleri / Hannu Aaltonen

Marinis skulpturkonst har på sitt sätt influerat också den finländska skulpturkonsten. Nina Ternos (1935–2003) bronsskulptur Sommar (1979) påminner exempelvis förutom till ytbehandlingen också till motivet om Marinis ryttartema. Eila Hiltunens (1922–2003) Lavbevuxen kvinna (1969) ger ett bräckligt intryck och företräder genom sitt materialexperiment samma 1960-talsanda som var utmärkande för den tidens skulpturkonst i Italien och delvis också på andra håll i Europa.

Helena Pylkkänen (f. 1945) har fängslats av både äldre italiensk skulpturkonst, framför allt av Michelangelo, och av moderna skulptörer såsom Marino Marini och Giacomo Manzù (1908–1991). I båda dessas produktion har konturer och teckningsartade drag haft en stark ställning precis som hos Pylkkänen. I bysten Självporträtt (1976) ger huvudet som är vänt åt sidan ett intryck av rörelse, vilket är ett viktigt grundelement i flera av hennes arbeten.

Liksom Pylkkänen föll Essi Renvall (1911–1979) tillbaka på den äldre italienska skulpturkonstens tradition med början i renässansen. Bysten Pianisten Cyril Szalkiewicz från slutet av 1960-talet kan till exempel föra tanken till den toskanska Desiderio da Settignanos (ca 1430–1464) porträtt av italienska furstar och högreståndspersoner. Renvalls och Pylkkänens inställning till förhållandet mellan modern och traditionell konst var i och för sig speciellt utmärkande för efterkrigstiden. Med Pylkkänens ord: ”I ett bra figurativt arbete ingår alltid ett abstrakt element: rytm, form, massa, färg och förhållandet dem emellan. Det är gemensamt för de båda uttrycksformerna.”

På motsvarande sätt fick den mera okända Kaisa Saikkonen (1925–1981) redan i ett tidigt skede impulser från den italienska skulpturkonsten allt ifrån antikens till renässansens konst, vilket framgår tydligt också i hennes reducerat framställda verk Abigail (1966). I början av 1970-talet arbetade Saikkonen en tid i Villa Lante i Rom och fördjupade då sina kunskaper i traditionell italiensk bildhuggarkonst.

Alberto Magnelli: I Collages di Magnelli 4, 1969-1971. Konstmuseet Ateneum, saml. Rolando & Siv Pieraccini. Bild: Finlands Nationalgalleri / Hannu Aaltonen

Alberto Magnelli: I Collages di Magnelli 4, 1969-1971. Konstmuseet Ateneum, saml. Rolando & Siv Pieraccini. Bild: Finlands Nationalgalleri / Hannu Aaltonen

Alberto Magnelli (1888–1971) var å sin sida en av de första italienska konstnärer som övergick till abstrakt framställning. Sina första icke-föreställande verk gjorde han redan 1915, i hög grad på inspiration av Guillaume Apollinaires idéer. Flera av Magnellis kompositioner har starka färger, men i avdragen i portföljen I Collages di Magnelli (1969–1971) har han hållit sig till en nästan monokrom färgskala i brunt, grått, svart och vitt. I stället för granna färger har han här koncentrerat sig på att undersöka förhållandet mellan olika slags ytor och ytstrukturer. Sandpappersliknande lager och böljande ytor med relieftryck påminner om hans kollage, vilket portföljens namn också antyder. Kombinationen av litografi och relieftryck och därtill materialtillsatser kräver expertkunskap i grafisk avdragsteknik. Bladen i portföljen är tryckta i Franco Cioppis tryckeriverkstad i Rom åren 1970–1971.

Emilio Greco: Årets början, 1973. Konstmuseet Ateneum, saml. Rolando & Siv Pieraccini. Bild: Finlands Nationalgalleri / Henri Tuomi

Emilio Greco: Årets början, 1973. Konstmuseet Ateneum, saml. Rolando & Siv Pieraccini. Bild: Finlands Nationalgalleri / Henri Tuomi

Av grafikerna i sal 21 är Emilio Greco (1913–1965) och Giò Pomodoro (1930–2002) liksom Marini framför allt kända som skulptörer. Den ena representerade föreställande och den andra abstrakt återgivning. Trots detta var de intresserade av samma frågeställningar, vilket framkommer i både deras skulpturer och grafiska blad.

Giò Pomodoro uppskattades också internationellt vilket bekräftas av att han år 2002 tilldelades The International Sculpture Centers (ISC) ansedda pris, Lifetime Achievement in Contemporary Sculpture Award. Bland andra konstnärer som tilldelats priset kan nämnas Louise Bourgeaois, Anthony Caro, Eduardo Chillida, Christo och Jeanne-Claude, Claes Oldenburg, Nam June Paik, Robert Rauschenberg och Frank Stella.

Pomodoros intresse för de tomrum en skulptur strukturerar fick nya dimensioner i hans sten- och marmorskulpturer på 1970-talet, och speciellt i hans senare monumentalstora, offentliga installationer då han innehållsmässigt förenade dem med rymden och universumets dimensioner samt med det gyllene snittet. På motsvarande sätt har Pomodoro i sina akvatintetsningar i portföljen I misuratori (Måtten, 1973) funderat över det rumsliga förhållandet mellan det tomma, vita och de färgade elementen som representerar massa. Studierna är alltigenom abstrakta och består av mer eller mindre kvadratiska basmoduler i olika nyanser. På de första bladen i serien täcker kvadraterna endast en liten del av papprets tomma, vita yta, medan de i de sista avdragen täcker nästan hela bildytan.

I sina linjeetsningar har Emilio Greco strävat efter att få fram små skiftningar i motivet genom att använda sig av olika korsande linjesystem som tätnar och blir djupare ju mörkare skuggpartierna är. Å andra sidan har stora områden av bildytan i allmänhet lämnats nästan tomma, endast figurernas grunddrag har byggts upp med skissaktiga konturer. Jämvikt av det här slaget mellan konturteckning och korsande linjesystem påminner om Grecos skulpturkompositioner som ofta bygger på det kontrasterande förhållandet mellan det tomma och fyllda utrymmet samt mellan ljus och skugga.

Laila Pullinen: Pelléas och Mélisande, 1962. Konstmuseet Ateneum. Bild: Nationalgalleri / Sakari Viika

Laila Pullinen: Pelléas och Mélisande, 1962. Konstmuseet Ateneum. Bild: Nationalgalleri / Sakari Viika

Laila Pullinen (1933–2015) grubblade över liknande frågor i sina egna skulpturer. Typiskt för många av dem är en viss dualism mellan de blanka och de patinerade, mera matta ytorna i hennes skulpturer. Samma tudelning finns också i hennes sätt att kombinera material i ett och samma verk. Ett bra exempel på detta är skulpturen Pelléas och Mélisande (1962) där hon har använt blankpolerad brons och svart diorit.

Afro: Resa, 1975. Konstmuseet Ateneum, saml. Rolando & Siv Pieraccini. Bild: Finlands Nationalgalleri / Hannu Aaltonen

taiteilija: Afro (Basaldella)
Afro: Resa, 1975. Konstmuseet Ateneum, saml. Rolando & Siv Pieraccini. Bild: Finlands Nationalgalleri / Hannu Aaltonen

Liksom Pomodoros arbeten är också Afros (1912–1976) färgakvatintavdrag gjorda i den berömda 2RC-tryckeriverkstaden i Rom. De hör till den portfölj som blev hans sista (1975) omfattande tio grafikblad som baserar sig på Charles Baudelaires dikter Ondskans blommor (Les Fleurs du Mal). Afro förnyade sitt uttryckssätt från en tidigare fritt komponerad informalism mot att i högre grad använda sig av färgfält med fasta konturer. Akvatint är en grafisk metod som lämpar sig utmärkt för detta ändamål. Just med hjälp av akvatintmetoden kunde Afro hålla fast vid ett av sina särdrag i serien Ondskans blommor, nämligen en intensiv och djup färgvärld.